Regissören Niklas Sandström väljer ett högt tonläge, brutalnaivistisk spelstil och speedade överdrifter. Karaktärerna är parodiska karikatyrer, sminkade som dockor. Scenografin är översvämmande, med alltför många putslustiga rekvisitadetaljer.
Kritiken mot massturismen som ett muromgärdat getto, med förtryck både utanför och innanför murarna, är inte orimlig. Hotellet Paradis drivs av management by humiliation. Tjänstefolket är värre hållna än slavar, och till råga på allt måste de stå ut med turisternas svinerier.
Isacson låter alltsammans utmynna i romantisk melodramatik och i en dystopisk våldsfantasi. Inte utan poänger: paradisdrömmen är allmängiltig, vem vill inte ha orörda stränder, friskt vatten och djungler med ostört djurliv.
Detta leder förstås till en oändlig exploateringskedja. Men med den parodiska spelstilen blir allvarsorden bara fånig kitsch. Lustiga gångstilar, talfel och lismande hotellchefer kanske kan vara kul i rätt (fars-)kontext. Isacsons kritik av global resursfördelning och ekologisk utarmning är inte den kontexten.
Bäst är föreställningen när den tar konsekvenserna av krocken mellan spelstil och innehåll, och lämnar all dramatisk dialog och yvigt utspel. Som i de numera obligatoriska filmsekvenserna i realtid.
Där visas det sarkastisk, verklig dockteater till speakerrösters resebyråreklam om alla de njutningar hotellkomplexet erbjuder. Eller Anders Svenssons exotiska dans i foajén. Eller hotellstäderskans katalogmonologer om fynd i gästernas kringdrivande skräp. Varför man ändå trots enstaka goda iscensättningsgrepp väljer att göra barnteater – dålig barnteater – för vuxna av ett angeläget ämne är inte helt begripligt.
Loading ...
