Efter att ha tittat på några hundra fotografier hos franska agenturer hittar vi vår bild, den där Jacques Prévert sitter med sin hund på en bistro vid Quay Saint-Bernand i Paris och botar baksmällan, någon gång våren 1955. Vinglaset är inom tryggt räckhåll och poeten betraktar avmätt omgivningen. Bilden är tagen av Robert Doisneau, en superstjärna på fotografhimlen.
Jacques Prévert med hunden Erge. Foto: Robert Doisneau/All over press
Prévert var också superstjärna vid den här tiden, och hade inget emot att fotograferas – det finns hur många bilder som helst på honom. Han röker på nästan alla, otroligt nog blev han ändå 77 år. Leenden är sällsynta; i stället sorgsna-hunden-ögon, dålig hållning, eleganta kostymer, den platta hatten, vinet och så ciggen. Han är, nästan övertydligt, sinnebilden för en fransk, manlig konstnärstyp. Den som med hela sin gestalt berättar att livet är vemodigt och vackert på samma gång.
Jacques Prévert (1900–1977) kunde skriva ljuvliga aforismer i stil med ”Den varelse som sover ensam vaggas av alla de varelser som han älskat, älskar och kommer att älska”. Samme man kläckte i sin ungdom ur sig vidrigheter som att våldtäkt är ”helt i sin ordning” och att barn är ”något man dödar ögonaböj”. Visst, Prévert hade sina rötter i surrealismen, och där skulle man ibland chockera för chockerandets skull. Men det är också något dubbelt i honom. Ömsint och brutal. Ödmjuk och arrogant.
Han har inte varit aktuell på länge, åtminstone inte i Sverige, men i vår har den gamle dammats av i och med Dramatens uppsättning av Paradisets barn, en scenversion av den berömda filmen från 1945, till vilken Prévert skrev manus. Paradisets barn är en karnevalistisk historia om livet, konsten och kärleken i Paris teaterkvarter på 1820- och -1830-talen. Fyra män förälskar sig i samma kvinna, den gåtfulla Garance. Hon har förbindelser med alla fyra på olika sätt, men ingen av dem får henne på riktigt. Hennes krav på frihet och oberoende är absolut, och när FIN-skylten lyser upp filmduken är samtliga inblandade olyckliga.
Ur Paradisets barn, Dramaten, regi: Ellen Lamm Foto: Roger Stenberg
Paradisets barn har kallats ”Frankrikes Borta med vinden” och brukar komma högt upp på olika listor över de bästa filmerna genom tiderna. Och nog är den fantastisk – tre timmar lång, med en myllrande handling; slapstick och sentimentalitet om vartannat; hejdlös och snärtig dialog från Préverts penna; älskvärda karaktärer och skitstövlar; masscener; pittoreska Parismiljöer … och allt detta inspelat under Nazitysklands ockupation av Frankrike, med allt vad det innebar av censur, restriktioner och andra svårigheter.
– Det är en historia om kärlekens och teaterns fantastiska kraft, men också bräcklighet, farlighet; kärlekens och teaterns illusioner kan ju ligga nära avgrunden, säger Magnus Florin, dramaturg på Dramaten.
– Prévert sökte det enkla, vardagliga. Mycket av den franska poesin är ju storslagen, men Prévert kunde växla ner det där till en replik i en gränd eller ett blänk i asfalten.
Hur lyckades han undvika att bli platt?
– Han är ju ändå väldigt förtätad i sin talspråklighet, det är ett slags bedräglig enkelhet. Han använder väldigt vardagliga fraser, men de är samtidigt mättade, de har sin egen poesi, även om de inte är skrivna på alexandrin.
Vad betydde det att Paradisets barn skrevs under den nazistiska ockupationen av Frankrike?
– Det är påfallande att det präglade historien. Man kan tolka berättelsen som en motståndshandling, förklädd till saga. Skapandet av en egen värld – teatern, kärleken – blev ett försök att stå emot tidens brutalitet, säger Magnus Florin, som också menar att Paradisets barn fick världen att återupptäcka Paris som konstens, kärlekens och drömmarnas stad.
Jacques Prévert växte upp i en medelklassfamilj, om än en instabil sådan. Den dominerande figuren i hemmet var fadern André som lär ha varit en älskvärd slarver. Han arbetade för Paris fattigvård och på fritiden skrev han teaterrecensioner. André hade för vana att ta med Jacques och lillebror Pierre till såväl Paris slumkvarter som till teatrar och biografer. Redan här såddes alltså ett frö till det som skulle bli viktiga bitar i den vuxne Jacques identitet – solidariteten med de fattiga och kärleken till orden och dramatiken.
Av pappan ärvde Jacques även en monumental misstro mot auktoriteter, och få blev överraskade när han hoppade av skolan, 14 år gammal. Resten av livet skulle han skryta med att han var ”utbildad på gatan”. Efter genomliden militärtjänst gällde det att leva antitesen till lumpartillvaron. Prévert och två vänner hyrde en sliten lägenhet på Rue de Château i Montparnasse, och här tog de drönarlivet till historiska höjder. Det var kaféliv, upptåg, vinorgier, nattliga promenader – vad som helst utom ett hederligt arbete. Första världskrigets vansinne hade lärt dem att det rådande samhällssystemet inte var att lita på. De var anti allt.
1925 gick Prévert med i den nya surrealiströrelsen och horder av motkulturella element strömmade till lägenheten på Rue de Château, rusiga av iver att göra så lite som möjligt. Men i likhet med alla andra tröttnade Prévert snart på surrealisternas överstepräst André Breton och hans diktatoriska fasoner. Prévert lämnade rörelsen och tog jobb som skribent på en reklambyrå. Det var där han började skriva diktfragment på lösa lappar som han strödde omkring sig, förlade, kastade bort …
Snart kände Jacques Prévert att han på allvar vill engagera sig för arbetarklassens sak och han blev i början av 1930-talet manusförfattare till Oktobergruppen, en amatörteater, nära lierad med franska kommunistpartiet. Autodidakten Prévert skrev en rad lyckade pjäser som blandade surrealism med starkt politiskt patos. Hans skolning ”på gatan” gjorde att dialogerna blev trovärdiga och att pjäsernas ämnen kändes relevanta för arbetarpubliken.
Ur Paradisets barn, Dramaten. Foto. Roger Stenberg
Trots Oktobergruppens framgångar ville Prevért vidare. Han slog sig ihop med regissören Marcel Carné, och tillsammans kom de två att skapa en rad filmer som räknas till de främsta verken inom fransk film: Dimmornas kaj (1938); Dagen gryr (1939) och så Paradisets barn (1945), för att nämna några.
Carnés regi och Préverts historier skapade en stil som kom att kallas ”poetisk realism”. Det är film från vänster, men så långt bort från slagord och skildringar av gruvarbetarstrejker som man kan komma. I stället ett stilla vemod, omöjlig kärlek, resignation. Inom kort tog andra efter, skruvade lite på konceptet – och ”film noir” föddes.
Det var först efter de stora framgångarna inom filmen som Prévert, 45 år gammal, publicerade sig som diktare. 1945 kom samlingen Paroles (Ord), som blev en sanslös succé. Han lyckades, tack vare sitt raka språk och vardagliga ämnesval, nå massorna, speciellt den unga generationen som upplevt kriget och naziockupationen och som var vilsen, desillusionerad och varken litade på kyrka, stat, mamma eller pappa.
Préverts lyrik är enkel och kvick, han är mycket sparsam med rim och bildspråk. Det är ”en stil som knappt är någon stil, en konstlöshet som gränsar till det oförskämda”, som Préverts svenske översättare Arne Häggqvist beundrande uttryckt det. Ta bara inledningen till Frukost, en av Préverts mest berömda dikter: han hällde kaffe/i koppen/han hällde mjölk/ i kaffekoppen/han la socker/i kaffet/med skeden/rörde han om … Idel banaliteter fram till slutet, då poeten vrider om kniven: och så gick han/i regnet/utan ett ord/ utan att se på mig/och jag lutade/huvudet i mina händer/och grät.
Fler uppmärksammade diktsamlingar följde, och en del av Préverts texter tonsattes och blev populära schlagrar. Mest bekant är världshiten Les feuilles morts, mer känd under sin engelska titel Autumn leaves, en låt som har sjungits in av alla – utom möjligtvis Snoddas.
Men snart kom nya generationer med egna erfarenheter och andra behov. Prévert gled så småningom ner från den absoluta toppen. Han var ändå imponerande aktiv, skrev barnböcker och jobbade med sina collage. Och han levde krogliv med sina berömda vänner – Pablo Picasso, Alberto Giacometti, Jean Gabin, Serge Gainsbourg med flera – konsumerade tre paket cigg om dagen, plus minst en liter vin och några glas whisky.
Den 11 april 1977 tog det slut. Men Jacques Prévert läses fortfarande i Frankrike, inte minst i skolorna. Han ville bli ihågkommen som ”folkets poet”. Och skriver man dikter som heter saker som Frukost, Dum skolpojke och Gatsoparen – då blir man nog det.
Denna text är tidigare publicerad i Tidningen Vi nr 4.2012. (pren.erbjudande)
Läs Anna Hedelius recension av Paradisets barn i Nummer. Föreställningen spelas till 24 maj 2012.
KÄLLOR: Claire Blakeway: Jacques Prévert – Popular French theatre and cinema; José Pierre (red.): Surrealister om sex; Arne Häggqvist: Obehagliga författare.
Loading ...
