Metateatertemat är här för att stanna. Ellen Lamms finurliga iscensättning av Jacques Préverts filmklassiker – Frankrikes Borta med vinden – från 1945, är teater om sätta upp teater, precis som i förra säsongens Paraplyerna i Cherbourg, Alexander Mørk-Eidems överföring av Jacques Demys kultfilm på Stockholms stadsteater. Den gången blev det amatörteatersällskap och musikal för hela slanten. Nu är det radioteater med allt vad det innebär av livetrampade ljudeffekter och teknikbås med hörlureförsedd regissör.
Det är en fyndig och huvudsakligen lyckad idé, detta att koka ned en så diger och i högsta grad filmisk fresk till något som troligen inte alls skulle kunna göras rättvisa på scen. Tvåtusen filmstatister, gigantiska Parisdekorer och en myllrande handling är svåra att åstadkomma på Dramatens lilla scen, men via radiomediet blir ett minimalistiskt anslag motiverat. Det är dessutom väldigt roligt att se Filip Alexanderssons inspicient trampa på i högklackat i ena stund, för att i nästa klirra med bestick, lira dragspel, spola vatten och skrika som ett barn vid radiomikrofonen. Som ett test går det med fördel att sluta ögonen en stund för att kontrollera att illusionen fungerar, även om det förstås är synd att alltför länge vila i ljudlandskapet när det finns så mycket skojigt att beskåda i Magdalena Åbergs både realistiska och fantasifulla scenografi.
Som Hamadi Khemiri till exempel. Denna ovanligt geniala skådespelare, som i den egna multimonologen C på Lejonkulan visade vad han gick för, är i Paradisets barn ett nav, ett plastiskt och ljudkonstnärligt under, som gör pantomimskådespelaren Baptiste med Linus på linjen-liknande haranger och stora ögon. Att Elin Klingas Garance faller pladask är fullt begripligt. Vid varsin mikrofon är deras första kyss en het historia som bara obetydligt svalkas av det efterföljande regnet, åstadkommet via regnrör.
I andra akten lämnar vi studion och kliver in i berättelsen om kärlekens, fantasins och teaterns fantastiska kraft, med 1800-talets Paris och dess kulissteatrar som fond. Nu står det alltför klart att kärleken mellan en alltmer Pierrotliknande Baptiste och Garance är en omöjlig dröm, hindrad inte minst av andra kavaljerer – Andreas Rothlins Svenssons maktfullkomlige Greve de Montray, Erik Ehns skrupelfrie mördare Lacenaire och Zardasht Rads verserade Shakespeareskådespelare Frédérick.
Utan radiorastret blir dramat naknare och mer hjärtskärande än tidigare, som allra mest förstås när lilla Baptiste i Grim Lohmans/Bonn Ulvings gestalt gör entré och stjäl showen med barnets visdom och troskyldighet.
Matti Byes och Mattias Olssons drömlika cirkusmusik bidrar med den rätta bräckligheten i en teaterromantisk föreställning som vi gärna vilar i en stund, och som (och nu vet jag inte om det ska ses som positivt eller negativt) fungerar som en genomarbetad och alldeles utmärkt reklamtrailer för filmen.
Läs också vårt porträtt av Jacques Prévert här.
Loading ...
