McDonalds, pilsner och hämtpizza. På Malmö Opera har operetten Pariserliv genomgått en rejäl ansiktslyftning. Här är det inte längre baroner och baronessor som minglar runt i 1800-talets Paris och dricker champagne, utan istället exmodeller och dekiga rocksångare som får stå för det glättiga livet.
Ett svenskt par åker på en weekendresa till Paris för att få uppleva städernas stad. Vid deras ankomst spanar den före detta fotomodellen Raoul De Gardefeu (Karl Rombo) in kvinnan i paret, Helena Christensen (Signe Lind), som han tror är den kända fotomodellen med samma namn. Han vill ha henne och sätter igång en cirkus av lögner och upptåg för att få paret att upphäva äktenskapet och gå skilda vägar.
Jacques Offenbach må vara operettens fader och dess motsvarighet till operans Wolfgang Amadeus Mozart. Tonspråket känns igen. Men där Mozart satsar på dramatik och roller som berör stannar Offenbach åtminstone här kvar vid glättighetens blanka yta.
Det blir den sammantagna känslan i denna uppsättning, uppdateringen av såväl tidsfärg som dialog och sångtexter till trots.
Jag ser och förstår att ambitionsnivån är hög. Överraskningarna är många. Kostymerna är fantastiska. Rollerna både spelas och sjungs med stor inlevelse. Jag har sagt det förr: Malmö Opera kan skatta sig lyckliga över att ha en sådan mångbegåvad sångare som Bengt Krantz. Hans gestaltning av den ytterst fåniga rollen som den lurade maken är obetalbar och riktigt rolig. Krantz bär upp rollen och drar den till sin yttersta spets utan att tappa trovärdighet.
Och Simon J Berger gör den jointrökande rocksångaren Alfie med perfekt mimik – visserligen som en karikatyr men det är ändå i hans scener som jag lyfter ögonen och spetsar öronen, föreställningen får plötsligt en själ.
Men jag hade önskat att regissören Stewart Laing även hade distanserat sig från denna utseendefixerade värld där alla konsumerar, varor och varandra, och på allvar kritiserat den, istället för som nu bara ironisera utan lyckat resultat. Som Alfie säger: ”Cock and pussy and some money, is that all? That is kind of sad.” Jag är beredd att hålla med.
För tre timmar av ytlig dekadens där det mesta handlar om sex och sprit och med en intrig som inte laddas med någon som helst psykologi får Malmö Opera svårt att hålla mitt intresse vid liv. Det blir ungefär lika spännande som en hamburgare från McDonalds.
Loading ...
