Allvarliga män i beige kostymer tågar sakta över scenen. De letar efter sin försvunna fallossymbol, en lans, och ser sig själva som riddare i det godas tjänst, styrda av diffusa begrepp om renhet och orenhet. Endast rena människor accepteras här. Den hedniska kvinnan Kundry (Susanne Resmark), kommen från Arabien, släpps inte in i gemenskapen, utan får ligga och gråta på marken. Just denna vecka är det omöjligt att inte göra obehagliga associationer till Anders Behring Breiviks självbild, som just framtonat i all sin riddarromantiska galenskap under de senaste dagarnas rättegång.
”Det händer ju inget på scen! Och det är bara män!”
Publiken beklagar sig ute i friska luften på terrassen i första pausen. Malmöpubliken är inte lika väluppfostrad som den i Göteborg och Stockholm, här sms:as och pratas det friskt under de känsliga orkesterförspelen i föreställningen. Och uppenbarligen säger man vad man tycker även i pauserna.
Parsifal är en erkänt svårtolkad opera som anklagats för att vara både antisemitisk och misogyn. Och visst blir det – i tider av debatt kring sexismen på operascenerna – tydligt att detta är ett verk skrivet, regisserat och dirigerat av män. Män som förhärligar ett vitt manskollektiv och låter den enda (mörka) kvinnliga huvudpersonen stå för ondskan. Regissören Stefan Johansson har fokuserat på sagoaspekten av historien och låter en liten gosse vara närvarande på scenen som åskådare. Kanske utspelar sig allt i hans undermedvetna?
Om berättelsen är något av ett pekoral, så är det förstås för musikens skull man ska uppleva Parsifal. Och Malmöoperan gör verkligen Richard Wagners mästerverk rättvisa. Orkestern, under ledning av dirigentnestorn Leif ”Skägget” Segerstam, är fullkomligt sublim. Fraserna lyfts varligt fram som mångskimrande bärnstenar ur en sammetsask. Sångarna är också alldeles utmärkta, med de lysande Susanne Resmark, Kundry, och Thomas Mohr, Parsifal, i spetsen. Det är en fröjd att höra riktiga Wagnersångare, som kan leka med tonerna i dessa svåra partier och göra musiken till sin. De har båda flexibla röster som kan växa från ett smalt fokuserat spinn till bredare, nästan luftiga klanger. Balansen mellan sång och orkester är perfekt. Detta borde ges ut på skiva.
Stefan Johansson har i intervjuer berättat om hur han själv drabbades av Parsifal som barn och sedan dess längtat efter att få sätta upp den. Och visst märks det att denna uppsättning är buren av en stark känsla. Och för att återknyta till sexism-debatten: Parsifal är en ovanligt svår opera att anlägga ett kvinnligt perspektiv på. Det krävs nog i så fall att regissören vore kvinna själv, och de prestigefulla Wagner-operorna sätts nästan uteslutande i händerna på män.
Denna tolkning, som inte är mer ”gubbig” än någon annan, antyder i alla fall en möjlig försoning mellan män och kvinnor på slutet. Men det är klart – den dammiga operaklichén ”man kastar kvinna i golvet” kunde Johansson gärna slopat och varför kunde inte damkören i graal-scenerna ha fått komma fram ur kulisserna och ta plats på scen redan från början? Och visst borde det gå att hitta en djupare Parsifal, lyfta Wagners begrepp om renhet och frälsning till något som känns relevant idag? Sensmoralen att sexualitet är lika med ondska fungerar helt enkelt inte år 2012.
Uppsättningens storhet är att den inte försöker utge sig för att vara något som den inte är. Här berättas en långsam saga, med solskimrande skogar, dunkla slott, guldramar och en lieman i marmor. Det är en förvirrad och något skrämmande saga med alla sina bottnar i behåll.
Loading ...
