När man sätter upp en ofta spelad pjäs är det ju närmast kutym med en ny fräck kostym. Med en som bekant antingen lyckad eller krystad makeover som resultat. Men inga kejsarens nya kläder här inte. När norske regissören Eirik Stubø regisserar August Strindbergs Påsk är nakenheten nämligen ingen hemlighet att avslöja. Den är fullkomligt redovisad och uppenbar redan från start: här klär vi av Strindberg.
Den svarta teaterlådan är filtgrå. Fem enkla stolar är placerade på rad, på vilka ensemblen sitter bredvid varandra med ansiktena mot publiken. En gul påsklilja.
Är det en reading? Radioteater på scen? Nej, men en mycket medveten nedskruvning av tilltalet som sakta men säkert bygger och bygger tills vi alla i salongen befinner oss i en närmast hypnotisk meditation över texten. Greppet är inte nytt, men det är stringent genomfört och passar just det här dramat perfekt.
Det skapar ett lyssningssug efter det visuella i orden, dess bilder av vårvinter som spelar med handlingens spänning mellan hopp och förtvivlan. Och något eftertänksamt, frånvarande i tilltalet när karaktärernas blickar hela tiden riktas uppåt, utåt, bortom, aldrig mot varandra i dialog. Jag njuter dessutom av splitscreeneffekten – alla karaktärer finns liksom i närbild hela tiden.
De subtila medlen som används är ett medvetet ljud- och ljusarbete (Michael Breschi och Tomas Bohlin respektive Ellen Ruge), en precis och tonsäker regi och en hängiven ensemble. Där framför allt Maria Salomaa ska prisas: Eleonora är den bästa rolltolkning jag sett henne göra, hon ger en svårsmält kvinnoroll – med sin lidandemystik och synskhet – ett eget ljus och en trovärdig intressanthet.
Det här är en föreställning med självlysande ansikten och kolsvarta blickar. Vackert.
Loading ...
