Påsk på Nordiska teatern

Inte obehagligt men som en markering: Ni är också med i det här. I den andra parallella föreställningen som vi kan kalla ”Projektet Nordiska teatern spelar Påsk” och som pågår parallellt med Strindbergs Påsk. Transparens är ett nyckelord i uppsättningen.
   En ljus matta markerar spelplatsen. Ett möbelförråd från förra sekelskiftet till höger. Sex skådespelare iklädda mer eller mindre vardagskläder. Bakom den ljusa mattan en vit skärm med texten ”NORDISKA TEATERN – ett samarbetsprojekt”. Som ett försättsblad på en projektrapport.
   Det stör mig, sticker ut, markerar verkligheten som omger fiktionen. Och jag gissar att det är precis det som är meningen. Att den där texten ska ligga där som ett skavsår genom hela föreställningen och påminna om att i den här uppsättningen har man inte valts bara för att man är fantastisk, några av dem är utvalda för att de dessutom inte är etniska svenskar. Och för att påminna om att det måste till ett projekt för att så ska ske.
   Skärningspunkten mellan de två pjäserna ligger i den kollektiva skammen och ansvaret. I Strindbergs Påsk skäms en hel familj för faderns svindlerier. I den parallella pjäsen handlar det om att tillhöra det orimliga kollektivet ”icke etniska svenskar” och det absurda i att känna skam för kollektivet.
   Men om vi lämnar projektbeskrivningar och intentioner så är det som försiggår i salong och på scen riktigt bra teater. Ett skådespeleri som man inte fattar att man saknar förrän man ser det: yes, så här borde det vara, varenda gång. Mest självlysande är en högintensiv Magdalena Eshaya i rollen som Eleonora. I en guldram på scenen syns Strindberghustrun Harriet Bosse som en annan, sekelgammal Eleonora. Voula Kereklidous Påsk förhåller sig aktivt till traditionen och till Strindbergs text. Provar ut, klipper till, vränger den till passform. Resultatet: en uppfriskande, livgivande teaterinjektion.