Det är lätt att bli illa berörd av Richard Wagners Parsifal: det högstämt kristna allvaret, och kravet på rening från åtråns bojor genom Frälsarens blod känns lätt daterat. Wilhelm Carlsson gick allvaret till mötes och förlade sin Parsifal till Karlstad domkyrka (läs Sofia Nybloms recension här), medan Stefan Johansson lekte på ett friare sätt med myten på Malmö Opera (läs Nummers recension här.) I Göteborg skildrade Yannis Houvardas ett samhälle bebott av skröpliga, blödande åldringar, som förlöses av skolpojken Parsifals möte med kärleken genom Kundry (läs Sofia Nybloms recension här).
På Kungliga Operan blir Parsifal en skimrande myt, och glansen i Dirk Beckers bokmärkesvackra scenbilder återspeglas av orkesterns varma, sordinerade klang och spunna legatobågar. De smultna juvelfärgerna i Barbara Drosilins kostymer och Olaf Winters dramatiska ljussättning hämtar inspiration från prerafaeliternas nostalgiska blick på medeltiden – ett perspektiv som är förlåtande mot graltemplets rastlösa gestalter.
Där krälar Ola Eliassons Amfortas, Kristuslik i blå mantel och törnekröna, plågad av Frälsarens sår; dit förirrar sig Michael Weinius Parsifal och möts av den stränge Gurnemanz (Christoph Fischesser). Och där härskar teaterdirektören Klingsor (Martin Winkler) med käppen över sitt harem av Edgar Degas-inspirerade balettflickor, i ett orangeri prunkande av kvinnoblomster. Men när Kundry (Katarina Dalayman) fräckt drar ner hans frackbyxor, röjer blodet på kalsongerna att Klingsor betalat med mandomen för sin kättja.
Det är inte bara scenbilderna som är sinnliga: också röstprakten gör Parsifal till en stor njutning. Det erotiskt laddade mötet mellan Kundry och Parsifal i andra akten, där hon avspisas men förlöses som människa, balanseras av den hotfulla lynchstämningen i tredje aktens final.
Långfredagslugnet rubbas när mobben utmanar Amfortas att förrätta nattvardsundret. Och när Parsifal tar över uppdraget och den heliga Gral äntligen avtäcks blottas i fonden ett gigantiskt bibliotek, där nutidsmänniskor söker livsgåtornas svar i vår gemensamma historia – istället för att söka dem i kyrkan. Plötsligt känns grallegenden gripande allmänmänsklig. Det är storartat.