Låt dig inte luras av den digra rollistan, perukerna och kostymerna. Amadeus på Dramaten är inte i första hand ett kollektivt ensembledrama, utan en iscensatt monolog. Det är Johan Rabaeus som har fått maratonuppdraget att i dryga tre och en halv timme skildra den medelmåttige italienske 1700-talstonsättaren Antonio Salieri och hans ack så sorgeliga historia. I Peter Schaffers teatermanus från 1979 görs det i imperfekt och med fullt fokus på Salieris krångliga relation till den Gud han lovat evig tro och god moral om han bara blir bönhörd på en enda punkt – att göras odödlig genom sin musik. Hans önskan bryts som ett fallande arpeggio då den alltför begåvade Wolfgang Amadeus Mozart gör sitt intåg på musikscenen i Wien.
Rabaeus är en väl vald man för detta uppdrag. Nyansrikt växlar han mellan högfärdigt mässande, ironiskt spottande och kvidande självömkan. Han gestaltar en i alla lägen korrekt man, med förkärlek för italienska sötsaker och med nattsvarta skrymslen i sin inre källare. Dit han inte har några problem att hitta då guden hånar honom genom att ge det musikaliska snillet till ett obscent och Tourettigt barn.
Adam Pålsson som Amadeus – den gud älskar – gör fyrtio minuter in i pjäsen entré med en prutt och skildrar fint sin resa som provokativ yngling i rosa peruk till utanförställd och döende i sjuksängens svettiga våndor febrigt färdigställande sitt Requiem. Men pjäsens ramar ger honom inte utrymme att på samma sätt som Tom Hulce i Milos Formans Oscarbelönade film från 1984 blomma ut i vare sig skrattparoxysmer eller fördjupning. Hans för sin tid revolutionärt moderna grepp om musiken, liksom förhållandet med hustrun Constanze (Jennie Silfverhielm) tecknas med grov krita och når aldrig detaljnivån.
Problematiken finns förstås redan på manusstadiet men den, till Dramaten gärna återkommande, danske regissören Peter Langdals iscensättning är också mycket lätt och i ständig rörelse – även rent bokstavligen i en snurrande scenografi signerad Karin Betz.
Inte heller musiken får rättmätig plats i detta musikaliska passionsdrama. Notställen i scenkanten bådar gott, och all heder åt instrumentalisterna (sopranen Beatrice Orler som Caterina Cavalieri, cellisten Eva Maria Hux som Salieris hustru, violinisten Maria Hultén, slagverkaren Erik Nilsson och kapellmästaren Göran Martling), men inspelad musik och mimade sång/spelinsatser förstärker intrycket av att spelscenerna mest fungerar som skissade illustrationer till Salieris anförande, där varje undertext får sin replik.
Det gör att den lidelsefulla upplevelsen av Amadeus tyvärr försvinner någonstans mellan tonika och subdominant.
* Läs också Nummers intervju med Adam Pålsson här.
Loading ...
