Past half remembered ingår i den trilogi av europeiska berättelser som skapades av det internationella scenkonstkompaniet NIE under 2001-2005 och som de turnerat över hela världen med sen dess. Stycket, regisserat av NIE:s konstnärlige ledare Alex Byrne, är en typisk festivalproduktion med lättpackad scenografi, byggd av enkel rekvisita – som en väska, en stege och en fåtölj. Lägg till detta traditionellt vemodiga dragspelstoner som enkelt placerar historien i Ryssland. Plus ett spelspråk som växlar mellan gruppmedlemmarnas egna: engelska, franska, norska, ryska och tjeckiska.
Språkgreppet bäddar, krasst konstaterat, för gruppens goda tillgänglighet på den internationella festivalmarknaden, men bidrar förstås också konstnärligt till humoristiska språkförbistringsscener och till stärkt symbolik i framställningen av ett universellt budskap om krig och kärlek.
Den ryska huvudpersonen Maria Michalovna spelas av Aude Henrye som pratar franska på scenen och presentationen av Maria, med den ögonbrynshöjda kommentaren ”hon är 100 år”, etablerar omedelbart formen av förstklassig, utåtriktad berättarteater. Maria sitter i sin stol och minns den där dagen i parken 1914 när hon träffade sin då blivande make, soldaten, och hon blir 18 år igen.
Den tajta ensemblen spelar upp nyckelscenerna ur Marias långa liv – och Rysslands historia – i gott tempo med skicklig enkelhet, med mycket charm och smittsam spelglädje. Från första blyga kyssen under paraplyet i parken till bröllopet som var det ”bästa i världen”. Sedan makens ständiga frånvaro under de båda världskrigen, det ena i fält och det andra i fångenskap. När krigen äntligen var över dog han och lämnade henne väntande igen, denna gång på en återförening i livet efter detta.
Berättandet sker i en direktkommenterande och improvisationshärmande form som leker med lekens regler och regiteaterns konventioner Det syns verkligen att de arbetar devised, för motspelarna blir varandras regissörer under spelets gång, ibland oeniga, ibland hjärtligt taskiga. ”Det regnar, men … men du har inget paraply!” Och så en dusch på det.
Hela tiden finns dock allvaret närvarande tack vare temat – hur kärleken och livsfrågorna präglas av världspolitiken och krigets obegriplighet.
Det är en fin berättelse som trots all sin igenkännbarhet är helt egen och absolut fyller ett behov i Stockholms teaterutbud när den kommer på besök. För det här är samtidigt också ett intressant och lyckat exempel på hur man kan förena olika länders teatertraditioner, språk och historia i ett och samma verk.
Loading ...
