I år är det precis sextio år sedan den argentinska presidenthustrun Eva Perón gick ur tiden, 33 år ung. Om hon inte var odödliggjord även utanför sitt hemland redan då, så blev hon det definitivt i och med premiären av Andrew Lloyd Webbers och Tim Rices musikal Evita 1978.
Från slummen till finrummen – ett arketypiskt tema för konstnärliga gestaltningar inom teatern, litteraturen och filmen. I det fotbollstokiga Argentina gjorde en ikon som Maradona en liknande resa som den Evita genomförde, båda två tog sig från små förhållanden till den absoluta toppen.
Det finns numera ett slags trossamfund kallat Maradonakyrkan med över 100 000 medlemmar. På samma religiöst hängivna sätt följdes Evita under sina glansdagar av det argentinska folket. Hon sågs som de fattigas helgon och välgörare, och blev strax före sin död officiellt utnämnd till nationens andliga ledare. Samtidigt rullade pengarna in på hennes och makens schweiziska bankkonton.
Denna motsägelsefullhet gestaltas i musikalen Evita i form av berättarrollen Che, som konstant ifrågasätter den smyckesbetuttade och Diorklädda Evitas avsikter med sin engångsliggskantade forcering in mot maktens centrum.
Charlotte Perrelli är på pappret stjärnan i Linus Tunströms uppsättning på Malmöoperan. I praktiken falnar glansen något. Visserligen har hon inga problem med att nå ut röstmässigt, men det som är hennes styrka är också hennes svaghet – röstens hårda och vassa kvaliteter blir i längden lite enahanda. Visst finns kraften där när hon tvingas upp i de höga registren i Webbers svårsjungna partitur, men knappast textningen. Det blir mer skrik än innehåll. Sin bästa insats gör Perrelli i andra aktens nummer Ren magi, där hennes kallt pushiga framtoning sammanfaller med Evitas bitchiga attityd.
Med hjälp av Camilla Thulins snyggt designade fyrtiotalskostymer, scenografins och ljusets brunpatinerade känsla och en detaljerat levande koreografi skapar Tunström en föreställning med fart och energi. Med Malmöoperans enorma scendjup blottat i fonden levereras eleganta scenövergångar. Men man blir mer imponerad än engagerad.
Slutintrycket av Tunströms version av Evita är att den som helhet är känslomässigt sval. Svala är dock knappast vare sig Fred Johanson som Juan Perón – enbart hans mullrande röst bidrar med hetta – eller Lindy Larsson som Che. Han borde ta ett mycket välförtjänt kliv uppåt i scenkarriären: Mycket av intensiteten och drivet i föreställningen förkroppsligas i Larssons Che. Här finns det gott om engagemang.
Loading ...
