Rockmusikal, modernt musikdramatiskt verk, pjäs eller helt enkelt en musikal? Vad man än väljer att kalla Pearl Harbor så är det i alla fall inte fråga om en helt vanlig föreställning. Manusförfattaren, scenografen, regissören och musikkompositören Henrik Wallgren menar att etiketten är oviktig och att konceptet är att inte låta sig begränsas. Nummers Martin Lindvall träffade honom kort innan premiären, som äger rum i Halmstad 24 februari.
Handlingen i Pearl Harbor är förlagd till en luftficka på botten av Pearl Harbors hamn där tre män räknar sina sista timmar. ”En bög, en neger och en redneck” som medan luften tar slut måste konfronteras med sig själva i en allt mer syrefattig och därmed drömsk miljö. Bakom musikalen står en man som säger sig ha svårt för traditionella musikaler – Henrik Wallgren. Han menar att Pearl Harbor är en musikal för 2000-talet.
Det är inte många dagar kvar till premiär, ensemblen har haft publikrepetitioner och jobbar för högtryck, men Henrik Wallgren verkar hur cool som helst.
– Jag börjar bli jävligt nöjd nu, även om det bara är ett försök att nå nånting som man inte kan nå så hoppas jag att publiken ska känna det här i hela kroppen. Att dom ska få med sig nånting. Vi lever alla i en sorts luftficka, ingen kommer ju levande härifrån och det gäller att göra nånting bra av den tid man har kvar. Samtidigt så befinner sig dom här killarna i en situation där dom måste göra upp med all skit som dom går omkring med och det händer väldigt mycket, dom kommer väldigt långt på en kort tid. Det finns en väldig tyngd i det här temat, men därmed inte sagt att man inte får skratta, det är bara inga såna ”skratta-här-situationer”.
Du har jobbat med flera olika delar i musikalen, vari ligger tyngdpunkten för dig?
– Jag började att jobba med musiken, jag funderade över hur dom olika karaktärerna kunde låta. Det finns ju en tes om att all modern musik har sitt ursprung i afroamerikansk musik, vit folkmusik och klassisk musik. Jag har låtit var och en av karaktärerna bli bärare av respektive tradition. Sen kan man dra isär dom här traditionerna och så har deras respektive låtar kommit till.
– Men det är ett allkonstverk och jag hoppas att det sitter ihop som ett uttryck. Det är så jobbigt med musikaler där folk plötsligt brister ut i sång.
– Musikalformen är egentligen jävligt fräck, det är bara det att den är så jävla misshandlad.
Kan du berätta om ditt val av skådespelare?
– Jag älskar dom! Det är bara att ta dom här skådisarna som dom är och förstärka sidor som dom redan har. Kelly som är gammal kicker blir perfekt i sin roll, Christopher, överklassbögen som är helt förstörd av musikalträsket och Fredrik, som i och för sig inte är nån rasist i verkligheten, men han har i alla fall nåt lite lantisaktigt i sig och är väldigt fysisk och öppen.
– Jag tycker inte om skådisar som är helt transparenta och kan spela vad som helst.
Hoppas karaktärerna i musikalen på någon räddning?
– Dom förstår rätt snart att det är kört, dom hoppas väl ungefär lika mycket som jag hoppas att jag ska leva 600 år.
– Ibland kommer panikpåslag. Jeffersson, rednecken, vill ju tro. Och med det kommer det som jag tycker är intressantast av alltihop, det här andliga. Dom har alla nån sorts tro. Den välutbildade officeren tror bara på vetenskapen och är oerhört hatisk till allt annat. Den svarte killen tror typ på att knulla men har påbrå från Haiti med nån sorts voodo-bakgrund. Och Jeffersson är grymt kristen.
– Det blir en kamp om vad man ska tro. Jag tror att det är den stora utmaningen för vår tid, hur vi kommer vidare andligt. Många har som ett stort hål i sig, en längtan till gud eller nåt.
Du har gjort musik, scenografi, manus och regisserat – är detta ett enmansprojekt?
– Inte alls. Vi har jobbat som ett enda stort band. Jag och mina kompisar har alltid gjort så, jag fattar inte hur man kan arbeta på nåt annat sätt. Alla deltar, skådespelarna regisserar varandra, ljudkillen kan säga till om nåt inte är bra, alla får hjälpa till och peta på allt.
– Man blir som en enda stor jättehjärna, mycket smartare än Ingmar Bergman.
Loading ...
