Tack vare proaktiv marknadsföring lyckades Teaterrepubliken tidigare i höst bryta igenom de mediala glasväggarna runt kultursektorn. Man fick allmänna nyhetsredaktioner, både Studio Ett och P4, intresserade av polemiken i föreställningen Teaterrepubliken får barn.
Där skärskådades den kommunalt prioriterade uppfostringsmodellen Cope, som gör barn till arbetstagare gentemot föräldrar genom belöningssystem.
I nya uppsättningen Makroekonomisk kärlekshistoria gör man inget mindre än förklarar finans- och skuldkrisens orsaker.
Föreställningen inleds med en mycket pedagogisk föreläsning om hur penningsystemet inte grundas på något annat än en allmän överenskommelse om tillit. Dessutom är, numera, ”pengar” till 90 procent endast ettor och nollor i digitala system.
Precis som i Teaterrepubliken får barn finns förutom kunskapsintensiva föreläsningar också en dramatisk sidohandling, där derivathandlaren Carl-Johan (Torbjörn Lindberg) går från det ena kärleksförhållandet till det andra. Från sin chef på banken, till en nyandlig positivt tänkande-coach (båda Anna Rydén), till en baltisk finanskvinna.
Teaterrepublikens koncept kännetecknas av lojt avslappnad scenattityd, generellt borttagen fjärde vägg och självironiskt varm komik. Precis som Bertolt Brecht rekommenderade för sina Lehrstücke ingår även praktisk pedagogisk publikmedverkan.
Som när Lindberg demonstrerar fractional reserve banking – att pengar skapas ur tomma intet genom lån på lån på lån – genom att hälla mängder av plastbollar i knät på främsta radens åskådare.
För att råda bot på sin usla frigruppsekonomi börjar även Teaterrepubliken ge ut sedlar; startar sitt eget pyramidspel på penningmarknaden. Vi lever i en värld där värde avgörs av krediter, inte av arbete.
I de privata och nationella skuldkrisernas tid kan jag inte tänka mig mer angelägen teater än Teaterrepublikens.
Loading ...
