Lars Rudolfsson målar sina scener med rörelse och färg. Och Ibsens frodiga och folkligt blommiga drama är i hans regi oändligt storslaget men ändå oväntat nertonat och fingertoppsmjukt. Akvareller, gråskalor, ljusprojektioner – en enkelhet som blir exklusiv. Föreställningens rytm sätts av Buddy Guy och Jimi Hendrix i en annan narrativ genre, den genomgående flödande bluesen.
Scenografin är en flagande, rivningsromantisk hotellfoajé från New Orleans, en plats för resande, rotlöshet, hemlängtan. Dess gigantiska öppna kupol kan fyllas med mycket. En hisnande stjärnklar himmel över Gudbrandsdalen. Eller ett brusande hav med drunknande, som en repris på inledningsscenen i Rudolfssons DC 3 för ett par år sedan. I detta rum sker mycket av texten i vår fantasi och blir därför fantastiskt.
Rudolfson litar på publiken, på Ibsen och framför allt på sina skådespelare. Jag lyssnar som ett barn med gapande mun till berättelsen. För här ser ni en som kan dra historier.
Ett osnutet charmtroll, en skrävlande drummel eller en pimpad pamp utan skrupler, som kan röva nygifta brudar, gå från utbränd i öknen till profet på en dag, lura in fan i en nöt och fyllesnacka med gud. Dan Ekborg kör sin närapå enmansshow på full kraft. Eld i blicken, håret på ända. Som med en mental vindmaskin driver han sin Peer Gynt runt världen i hans allt galnare jakt på meningen med livet. Är han sig själv – eller sig själv nog? En skinande knapp i världsvästen, men utan ögla att fästa med?
Om det inte visar sig att Ekborg i alla fall sytt fast denna rolltolkning i teaterhistorien lovar jag att äta upp min hatt. Samtidigt, hur trött är man inte på att mannen alltid får vara människan?
Det här är ett egoistiskt och spritdränkt manligt äventyr, med en mans lustar och begär, lögner och sanningar, hybris och dödsskräck. Kvinnorna får göra vad de kan för att ta plats. Tur att de kan mycket.
Peers mor Åse – en kärv Sonja Hejdeman med perfekt tajming i träningsoverall och tajt turban – ägnar honom sina största omsorger. Såsom hemlagat, burköl och en och annan helig utskällning. Maria Salomaa har visst tagit med sig sitt skratt från Rampfeber på samma scen, men när hon med Sofi Helleday och Sanna Krepper bildar trio i olika roller genom pjäsen är de ett oslagbart humorgäng, vare sig de är dansande vita tärnor, rödstövlade bruttor eller svartklädda ökenproggare. Och Ann-Sofie Rase laddar den goda Solvejg med vuxet allvar och egen vilja.
Loading ...
