Inledningsvis framstår allt som skenbart välbekant. De två medelklassparen är tryggt utspridda i det ljusa Ikea-möblemanget redan när vi äntrar salongen. Färgskalan är genomgående vit, från det mjölkigt dimmiga ljuset och kvartettens kostym till de kalkmenade ansiktena.
Frank och Lisa har välkomstmiddag för vännerna Martin och Karin som återvänt hem efter sex år som hjälparbetande läkare i en oroshärd någonstans i tredje världen. Det obekväma i situationen går inte att ta miste på. Jacob Erickssons Frank för den tafatta omfamningen till nya höjder medan Sandra Huldts på ytan så perfekta värdinna Lisa ger det spända leendet ett ansikte. De traumatiserade hemvändarna å sin sida krackelerar i än snabbare tempo, där Per Grytts Martin formligen häller i sig dyr whisky medan Åsa Perssons Karin utan vidare framgång kämpar för att hålla ilskan och sorgen stången.
Man behöver inte kunna sitt borgerliga kammarspel särskilt väl för att ana att kvällen kommer att sluta i katastrof. Det som skiljer denna uppsättning från det sedvanliga uppgörelsedramat är att karaktärerna kliver ut och kommenterar såväl det pågående skeendet som det som komma skall. Händelseförloppet spolas på så vis fram och tillbaka på ett oupphörligt fascinerande sätt. En avgörande örfil hinner exempelvis utdelas ett flertal gånger i drömlikt suggestiva sekvenser förstärkta av Sutodas känsliga ljussättning.
Ett centralt distanseringsmoment sker också när Lisa i sin överslätningsiver framför en dockteater där dotterns blonda favorit-Barbie i plast – Peggy Pickit själv – möter den handsnidade primitiva trämotsvarighet gästerna medfört som present. I centrum för dramat står de båda barn dessa dockor representerar; det kvarlämnade och dömda visavi det bortklemade och välsituerade. Karaktärernas, liksom våra försök att värja oss mot det obönhörliga, motarbetas effektfullt av regissören Olof Hanson och scenografen Fridjon Rafnsson, som bokstavligen finner ett sätt att ställa våra invanda föreställningar på ända.
Peggy Pickit ser Guds ansikte är en skoningslös uppgörelse med västmänniskans ansvar och makt, utan att någonsin hänfalla åt det präktiga eller slentrianmässiga. Här finns vare sig hjältar eller skurkar. Inte ens den cyniske Frank, som i en förhöjd scen dansar fram en förkrossande symbolik i Simon & Garfunkels ”The Sound of Silence”, går att distansera sig från. Hans urskuldande slutreplik är också min. Det är inte mitt fel. Eller är det faktiskt det?
Loading ...
