Pekingoperan. För snart ett halvt sekel sedan kallades Göteborgs stadsteater så av vissa medborgare som ville markera avstånd till den tidens repertoar – och ensemble. Sällan anade man att uttrycket skulle dyka upp igen, nu på scenen som en metakraft.
Pekingoperan är en av kryddorna som stuvas in i den vilda blandning som utgör Mittens rike på Nya studion. Ta en näve kritik mot ekonomismen och kapitalismen, en rejäl dos världsångest – särskilt avseende matförsörjningen, en nypa genusstatistik, en slev kulturkrock och ett mått beska Göteborgsfrågor. Tryffera med sju statister födda i Kina och tillsätt kritik mot teaterns traditionella form som bindemedel. Kör sedan allt i en mixer. Ut kommer en anrättning som rör sig från ett döende samhälles dystopiska lamentationer till en framtidsföreläsning i en ton farligt nära publikförakt.
Till formen påminner Mittens rike om en kabaré. Ibland med lite skolexamensvarning. Kollektivt skapad med Richard Turpin som regissör. Sju individer klädda i överlevnadsoveraller, lätt kamouflerade av hattar, peruker och andra markeringar av anno dazumal, bidar sin utmätta tid under ängsligt undergångsprat. Det är klimatsmart att dö, men vem vill ge upp så lätt? Sifferexercisen gror ihop till rena rotvälskan, inte utan poänger.
Dror Feilers musik sprider ett droppande klirr som med tidens gång utvecklas till ett oroväckande dovt dunk. I taket över både scen och salong hänger röda kinesiska rispapperslampor. Men den röda faran uppenbarar sig först som en vanlig publikgrupp som hamnat i fel salong. Bara språket skiljer ut den. Snart nog dyker kineserna upp på scenen. I röda överlevnadsoveraller. En komisk höjdpunkt – som hämtad från vilket vänortsmöte som helst – är fikastunden där de vitklädda och rödklädda ska förbrödras. Svenskarna framför en inövad dans inspirerad av klassisk Pekingopera. Kineserna svarar med sin version av Den blomstertid nu kommer.
Mera och hårdare arbete påbjuds av de nya bevararna av kapitalismen. Den utdöende klassens representanter hämtar utpumpade andan på scenografen Alex Tarragüel Rubios listigt flexibla ljuslådor. Till slut är alla försvunna. Teater utan aktörer behöver ingen publik. En röst dekonstruerar resten och talar om att vi ska gå.
Vem blir sugen på att komma tillbaka?
Loading ...
