På tvärs mot de många vansinnesnedskärningar av teatern som nu pågår, inte minst i Stockholms Stad, satsar Vallentuna kommun konstruktivt och framsynt på en hemmascen. Det är scenkonstkollektivet Ensembleverket som nu kan planera långsiktigt i Vallentuna gymnasiums nyrenoverade aula. En fantastisk möjlighet även om scenrummet hör till de mer svårspelade.
I den före detta aulan öppnar sig ett svalg mellan scen och publik, något som blir extra tydligt om denna stora salong väl inte alltid kan förmodas vara fylld till sista plats. Men sådana teknikaliteter är ändå möjliga att åtgärda med smarta scenografiska byggknep. Kanske alternera med att helt frankt flytta upp publiken på den stora scenen för intimare föreställningar? Vildare lösningar än så har setts i teatersammanhang.
Värre är problemet med det skådespel Ensembleverket välkomnar publiken med! Gruppens konstnärlige ledare Jacob Hirdwall är en lika begåvad som erfaren dramatiker, regissör och dramaturg. Därför har jag svårt att begripa varför första pjäsen ut ska vara ett förvisso seriöst och naturligtvis till sitt uppsåt viktigt stycke vetenskapsteater, men ändå, detta är en uppsättning som, sitt ärende till trots, stundtals är både pekpinnig och tråkig.
Det oupptäckta landet snuddar vid en rad gigantfrågor som genteknologi, hänsynslösa vinstintressen i läkemedelsindustrin, myten om ett evigt liv, rätten att bestämma över sin egen död, aktiv dödshjälp… Här finns också en närmast stum kärleksrelation insmugen. Allt detta tvinnas samman till en alldeles för lång och, mitt i sitt uppfodrande pedagogiska syfte, ganska rörig föreställning.
Caroline Romares scenbild är vacker, men de långsamma filmerna i fonden bakom vilka aktörerna ibland också agerar skuggspelare, understryker ytterligare distansen mellan salong och skådespel. Ensemblen är ojämn och spelet känns stelt trots att den så kroppsligt begåvade mimskådespelaren Nina Åkerlund ingår i uppsättningen. Hennes gestaltande av Aion, den kvinna som påstås vara över 150 år och bär den eviga ungdomens gener, hör dock till behållningen. Liksom Eva Millbergs fragila läkare och den gnutta humor som blänker fram i scenerna mellan Camilla Larssons forcerade Birna och Pierre Tafvelins pragmatiske friare.
I Det oupptäckta landet uppfylls inte drömmen om evig ungdom. Den svikna förhoppningen känns betydligt mindre bekymmersam än frågan till Jacob Hirdwall och Ensembleverket; alltså hur tänkte ni här?
Loading ...
