Doften av spunnet socker vilar tung över foajén. Det bjuds på sockerstint godis, mest i form av hjärtan och det är Hjärtat som står i centrum i Charlotte Engelkes enkvinnasshow. I Sweet blandas självbiografiskt (?) material med fiktion på Engelkes eget oefterhärmliga sätt.
Berättarjaget kallar sig ”the director’s wife” och det är få svenska scenkonstnärer som har förmågan att gestalta denna eleganta troféhustru med en sådan naturlig elegans som Engelkes. Hon har nämligen stil, vilket förhöjer intrycket även av den mest banala handling hon utför på scenen. Engelkes är arvtagare till flydda tiders primadonnor, och precis som de vet hon exakt hur man spelar på sin publik.
Men under den sockerblanka glasyren döljer sig det som gjort Sweet till en långkörare, en lika mörk som välkänd berättelse om verklighetens ojämlika – och utsatta – kvinnovarande. Denna berättelse formuleras inte i direkta fraser utan i mellanrummet mellan orden och de humoristiska infallen.
Mötet mellan Engelkes lika stilfulla som humoristiska elegans och visionen av mänsklig utsatthet leder till att publiken blir road och oroad – samtidigt. Själv vet jag inte alltid om det jag helst vill göra är att skratta eller förfäras.
Efter föreställningen fortsatter sockret – symbolen och surrogatet för kärlek – att flöda. Butohdansaren SU-EN genomför en performance på en bädd av socker och honung tills hela hon glänser som ett kanderat äpple. Små söta möss irrar runt i Bogdan Szybers och Carina Reichs sockerbitslabyrint. Två mångbottnade kommentarer till det utbredda sockerberoendet (det fanns också en enkät man kunde fylla i för att kartlägga sitt eget beroende).
En marängprydd surprisecookie visar sig innehålla ingen mindre än sångaren Nils Harning. Han presenterar sig som före detta söt, men jag vill nog hävda att såväl hans person som hans underfundiga texter – i likhet med hela denna kväll – präglas av en tilltalande pepprig sötma.
Loading ...
