Vid entrén bjuder en av skådespelarna på öl och säljer kycklinglår. Att titta på dekoren i väntan på föreställningens början är en upplevelse i sig: En sceninramning med röda lampor, saloondörrar, ett kranium med blinkande orangea djävulsögon, en mängd på- och avknappar, ett biljardbord som hänger från taket, vajrar, rep, en vaudevilleridå, svajande blackboardtavlor, gnäggande leksakshästar . . .
Dekoren sätter igång ett flöde av associationer som drar åt alla håll. Samma sak med själva föreställningen. Den kan bäst beskrivas som en krock mellan olika världar. Det blir pistol- och spottdueller, en matorgie med kyckling och öl, en Tom & Jerryjakt med avbrott för toalettbesök, en och annan kärlekshistoria. Och som avslutning ett utedass som sprängs i luften.
De snabba förskjutningarna i fokus i er uppsättning påminner om det man kan se hos storheter som Richard Foreman och The Wooster Group, också de hemmahörande i New York. På vilket sätt har ni påverkats av dessa?
– Flera av oss har jobbat med dem. Samtidigt vill jag tillägga att vår estetik skiljer sig från deras. Till skillnad från The Wooster Group – där den traditionella modellen av specialisering gäller: ljusteknikerna för sig, ljudteknikerna för sig, skådespelarna för sig, en regissör, osv – så har vi till exempel ingen regissör och så kör vi själva all teknik från scenen och integrerar ljus- och ljudskiften i det som pågår på scenen.
Hur går ni till väga när ni arbetar med en uppsättning?
– Vi börjar med mycket fria associationer och gör dem mer precisa ju längre vi kommer i arbetet. När det gäller Radiohole Is Still My Name började vi med att läsa manuskriptet till Guy Debords film On the Passage of a Few Persons Through a Rather Brief Unity of Time. Debords tankar är en sorts kritik av medie- och konsumtionssamhället. Nästa steg i arbetet var att Maggie tog med sig en dokumentär om hönsuppfödning. Därav alla höns i föreställningen. Dessutom konsumerade vi en massa spaghettiwesterns.
Vad händer härnäst?
– Efter föreställningar i Bergen och Trondheim blir det eventuellt gästspel på Kaaitheater i Bryssel och på en festival i Vilnius. Parallellt har vi påbörjat arbetet med nästa uppsättning. Det första vi gjort är att bjuda in ett medium. När hon kom hem till oss började hon med att slänga fram en massa hiphoptidningar där hon siat om hiphoppares framtid. Hela upplevelsen var som gjord för teater, till exempel kom min italienske hyresvärd in mitt under seansen och skrek med brytning ”Eric, the damn door is open . . .”.
Annat material vi arbetar med är ett kapitel ur Moby Dick, där Ahab får kontakt med Gud. Och nu när vi ändå är i Norge så tittar vi lite närmare på fenomenet Death Metal. Kopplingen än så länge mellan dessa arbetsmaterial är åkallan av andar. Vi kommer att arbeta vidare med materialet under en workshop som vi håller med norska skådespelare.
Loading ...
