Annika Kronqvist är bildkonstnär och skolans konstnärliga ledare. Hon bjuder på kaffe i de spejsiga kontorslokalerna. Receptionsdisken för tankarna till en rymdfärja och mitt i framtiden har tunga, snirklande möbelgrupper landat. Annika är född i Ylitornio i norra Finland, tog vägen över finska Uleåborg och Stockholm innan hon landade som konstnärlig ledare för folkhögskolan i Haparanda. I mitten av 80-talet deltog hon i en kortare, internationell performancekurs i Danmark. För fyra år sedan fick hon möjlighet att starta performanceutbildningen.
Konst som provocerar
Performance är en konstart som sammanför många olika konstformer.
– Det finns väldigt många typer av performance. Det kan vara något väldigt spontant, en handling man gör på scenen, något som liknar bildkonst eller dans och det kan vara något som liknar teater. Det är därför det är så svårt att definiera, säger Annika.
Hon berättar om en i geografisk mening gränsöverskridande performance som genomfördes under tre timmar en vanlig lördag. Fyra elever befann sig på skilda ställen i Haparanda, tre på olika platser i finska grannstaden Torneå. Håret, kläderna och huden var enfärgade i silver, rött och gult. Under tre timmar rörde sig eleverna mot riksgränsen. Principen var tre minuters gemensam rörelse, sju minuters stillastående tystnad. Varje rörelse stannade med blicken mot klockan.
– Ho jag trodde den var levande, sa en dam förskräckt om en grönmålad performanceelev.
Men handlingarna provocerade också, en elev blev slagen i magen av en förbipasserande åskådare. Ett mycket påtagligt exempel på konstartens vilja att spränga vallen mellan åskådare och aktör.
En abstrakt tavla
En performance är sällan berättande men kan vara föreställande. Den kan innehålla text som slängs ut utan uppenbart sammanhang, men sällan dialog. I jämförelse med bildkonst är traditionell teater en realistisk tavla medan performance är en abstrakt.
”Jag säger det med en gång: Jag förstod inte mycket av kvällens föreställning” skriver en recensent om ”Profeten”, vårens elevproduktion som blandar jazz med laestadianism.
Annika Kronqvist tycker inte att betydelsen ska vara självklar. Det viktiga är att tankar väcks hos åskådaren. Det är heller inte nödvändigt att kunna förklara idén bakom ett verk:
– Det här vill jag göra, varför, skit samma, säger Annika.
När performancekonstnärerna Bogdan Szyber och Carina Reich var gästlärare på skolan fick eleverna själva välja att göra något, någonstans på skolan, under en timmes tid.
En elev valde att sitta i en snödriva och titta på TV med ett plåster över munnen, i trettio graders kyla. Rutan visade förinspelade nyhetsinslag blandat med reklam. En grupp arbetslösa på kortkurs berördes starkt och diskuterade verket en hel eftermiddag.
Matematiker gått utbildningen
Varje år söker runt 50 personer utbildningen i Haparanda. Tjugotalet kallas till antagningsprov. Av dem tas tre fjärdedelar in. I slutändan brukar tio elever börja varje höst.
Utbildningen är ettårig men det finns också möjlighet att gå ett andra år om man själv har bra idéer att förverkliga.
I år går bara tre personer utbildningen, eftersom många av de antagna aldrig dök upp.
Medelåldern är ganska ung, ungefär 22 – 23 år.
Ofta har eleverna någon konstart i ryggen, men inga förkunskaper krävs. I fjol tog en matematiker studieuppehåll från Chalmers i Göteborg för ett år på performanceutbildningen i Haparanda.
– Många som gått här sysslar med performance i någon form i dag, men det är inget man lever på, säger Annika.
Mångkulturella lärare
Matematikern är tillbaka i Göteborg medan andra har fortsatt till teaterhögskola eller konstskola. Någon jobbar med dans. Andra är arbetslösa.
Under året arbetar eleverna fram en mängd småproduktioner på fem till femton minuter och tre större produktioner.
Skolan jobbar med professionella konstnärer som gästlärare. Urjojkare och buthodansare, teaterfolk, klädkonstnärer och mimare – lärarnas bakgrunder är många liksom nationaliteterna. Den röda tråden i undervisningen är att hitta sitt eget kroppsliga uttryck.
– Man måste våga förlöjliga sig själv, med sin kropp våga säga sådant man skulle vilja, säger Annika.
– Om man orkar gå hela året får man väldigt mycket.
Loading ...
