För ett drygt år sedan planerade Mikael Persbrandt att sätta upp en egen show om sitt liv på Berns i Stockholm. Persbrandt skulle den kort och gott heta och den tilltänkta regissören var ingen mindre än Thommy Berggren.
Men showen ställdes in, enligt ryktet för att Persbrandt fann manusarbetet för svårt. Thommy Berggren hävdade att det istället var han som fick sätta sig ner och skriva om kollegans liv. Ja, och sen blev det som det blev.
Om du ändå är nyfiken på hur showen hade kunnat bli – eller i varje fall hur det hade kunnat tänkas gå till under repetitionsarbetet – så bege dig genast till Dramalabbet i Stockholm och uppsättningen Dom största av dom största.
Att den handlar om duon Persbrandt och Berggren är inte explicit uttalat utan den presenteras som ”ett möte med scenkonstens mäktiga män där vi ser dem som de inte är vana vid att bli sedda”. Men man läser förstås in vad man vill läsa in. Och likheterna mellan ovan nämnda scenprofiler är slående.
Två solitära entréer inleder första scenen. Här ser vi en despotisk regissör i klanderfri kavaj, backslickfrisyr och Burberry-rutig halsduk (Louise Löwenberg) bestiga den tomma, stora spelplatsen för att snabbt gå ut igen, efter att först ha skällt upp sin kvinnliga regiassistent. Från ett annat håll kommer istället en slängig skådespelare med fjärran blick in, iklädd svart läderjacka och vit keps (Eva Johansson). Som om spelplatsen inte var stor nog för båda.
Mellan de två utspelar sig sedan en maktkamp och en verbal tuppfäktning som oavbrutet går ut på att mäta sig gentemot varandra. Vem har fått flest löpsedlar? Flest kvinnor? Flest sammanbrott? Bara det är mest så är det bra. I olika repetitionsscener får vi möta dansaren Micke, clownen Micke och älskaren Micke, alla lika underbart gestaltade av en nollad Eva Johansson i regi av Louise Löwenbergs slemma Berggrenkopia.
Det är ingen revolutionerande scenkonst duon Johansson och Löwenberg bjuder på. Däremot ett underhållande debattinlägg, som häcklar de manliga genier som i så många decennier har hållit sitt järngrepp över det europeiska teaterlivet, men som sakta håller på att försvinna till förmån för alltfler kvinnliga teaterchefer och regissörer – åtminstone i Sverige. Eller som ”Berggren” själv gråtfärdigt ungefär uttrycker det i slutscenen, efter att ha fått nobben av Dramaten när han har föreslagit en uppsättning späckad med manliga genier: ”Det finns inte längre plats för sådana som oss.” Så sant, men förhoppningsvis bereder det istället plats för ett nytt slags teaterklimat framöver.
Loading ...
