Det behövs knappast påpekas att det inte är någon slump att huvudpersonens namn innehåller ordet wig. Den blonda sjuttiotalistiska frisyren med de karaktäristiska hårrullarna på sidorna utgör hälften av näthinnebilden av stjärnan i John Cameron Mitchells och Stephen Trasks succémusikal från 1998.
Denna östysk-amerikanska trash-Tintomara. Denna dramatiska drömdiva av motstånd mot hierarkier och kategorier, med sin ambivalenta air och sin ”angry inch” – den arga bit kött istället för kön som blev kvar efter en misslyckad könsoperation.
Men för att vara en överdrivet perukfrossande, gladplastig och queer rockmusikal, med premiären på Stockholms stadsteaters stora scen förlagd till samma kväll som invigningen av årets extrafluffiga Pridefestival, känns denna svenska version av Hedwig and The Angry Inch som en oväntat lågmäld tillställning.
Visst är perukerna på plats. Det är nästan fler perukbyten än kostymbyten. Och visst öser Johannes Bah Kuhnke som Hedwig för allt vad han är värd ur sin djupaste brunn av glitter, svett, dekadens, och rå riot girl power – i hans bröst och röst bor en sårad primadonna och skällande underdog som glamrockar i lackrött stilettklackat.
Men mellan låtarna – för det här är egentligen en teatralt inramad konsert med uttalad musikalisk inspiration från David Bowie, Iggy Pop och Lou Reed – är stämningen märkbart nertonad. Kanske är detta tal med små bokstäver regissören Farnaz Arbabis försök att höras och synas i ett förväntat uppskruvat regnbågsfärgglatt sammanhang. Eller att fokusera på det hjärtkramande sorgsna i Hedwigs historia.
Det som stannar kvar – trots flertalet ambitiösa dansnummer, bland annat en osannolik scen där uppförstorade godisbjörnar juckar, runkar och gruppsexar – blir dock en tomhet över den stora scenen. Jag saknar dramatisk båge, hade velat ha mer teater i konserten. Framför allt mer spel mellan Hedwig och de övriga karaktärerna, som verkar rätt trötta och bleka.
Nu lämnas Johannes Bah Kuhnke till att göra en enmansshow. Eller enkvinnasshow. Eller kanske en en-någonting-annat-show. Som Hedwig säger: ”Mina damer och herrar … och ja, ni andra”. Tur att han är en sådan feminint fenomenal HBT-hunk.
Loading ...
