Peter Brooks teatersyn står i skarp kontrast till den traditionella teaterns tunga maskineri, den teater som Brook själv kallar för ”the deadly theatre” – den som samtidigt är på utdöende och dödligt tråkig, den traditionella borgerliga teatern där de klassiska texterna reciteras med mer eller mindre dramatisk framtoning. För Brook handlar det istället sedan flera decennier om att skapa en berättarkonst som bygger lika mycket på dramatisk-politiska referenser som Brecht, Stanislavskij, Grotowski och Antonin Artaud, som på den orientaliska sagoberättarkonsten, den som utövas av en ensam man på en sliten matta, och som förmår frammana bilder, dofter och ljud som rör vid det kollektiva medvetandets inre rum.
I den bedrägligt enkla scenbilden som Brook gjort till sitt eget varumärke, och som fungerar över hela världen, är det framför allt texter som tar plats: texter som går tillbaka på mänsklighetens grundläggande myter, antika tragedier, shakespearianska dramer men också pjäser av nutida författare från långväga kontinenter. Gemensamt för dem är att det är texter vars ord och berättelser är giltiga för alla människor, oavsett ålder, kön och historia.
Började tidigt
Peter Brook inledde sin personliga historia med teatern på ett mycket tidigt stadium: han var nämligen bara fem år gammal då han iscensatte Hamlet för första gången med sina marionettdockor. Över sextio år senare är det återigen Hamlet som står i centrum för hans uppmärksamhet, denna gång på regissörens egen teater Bouffes du Nord i Paris.
Mellan de två uppsättningarna går en lång väg genom utforskandet av vad teater som medium är och innebär, med avstickare till teoretisk litteratur och film, och framförallt ett hisnande antal uppsättningar av skilda verk över hela världen.
Brook började arbeta som regissör på The Royal Shakespeare Theatre i Stratford i slutet av 40-talet, där han verkade fram till början av sextiotalet. Samtidigt iscensatte han också ett antal operor för Covent Garden, La Bohème, Boris Godounov, The Olympians, Salomé och Figaros bröllop, men också moderna verk av Anouilh, Sarte och Arthur Miller.
Men trots den prestige som han tidigt åtnjöt beslöt han sig för att lämna dessa traditionella scener för att ägna sig åt något som han själv uttrycker som ett outtröttligt sökande efter teaterns ständigt rörliga mittpunkt.
Hans nya skapandeform inom teatern inleddes 1962 med en revolutionerande uppsättning av King Lear: helt avskalad den traditionella teaterns pompösa ståt med gyllene brokad och tunga deklamationer omvandlades Lear, gestaltad av Paul Scofield, från en orkeslös gamling till en bitter krigare i rustning av järn och läder.
Följande uppsättningar av Titus Andronicus och En midsommarnattsdröm skulle fortfölja denna utforskning av text och scenrum, som för Brook utgör en oändlig och mångskiftande palett för iscensättandet av det mänskliga väsendet.
Byggde upp en egen teater
Då Brook 1974 erbjöds en alldeles egen scen i Paris, en då gammal nedlagd teater i rivningsskick långt borta från de fashionabla boulevarderna, kunde han med ytterligare energi ägna sig åt att skapa de sällsynta uppsättningar som redan var beryktade i Europa, Asien och USA. Det var också då som han systematiskt började arbeta med internationella ensembler, med för den franska och engelska publiken helt okända skådespelare från Afrika, Indien och andra länder.
Härifrån utvecklades jätteepos som Mahabharata, en nio timmar lång indisk skapelsemyt, en ny version av Shakespeares Stormen – pjäser som också framförts utomhus på teaterfestivalen i Avignon – men också nutida verk som L’Homme qui av Sacks, eller afrikanska texter som l’Os och Kostymen.
Med dagens Hamlet fortsätter så Peter Brook sin gärning inom det som han kallar ”den omedelbara teatern” – ett dramatiskt medium som grundar och utforskar den mänskliga samhörigheten, och som talar om ångest och glädje, om tragisk nödvändighet, och om den eviga möjligheten att börja om på nytt igen, gång efter gång.
Hamlet på Bouffes du Nord
Hamlet är inte bara Shakespeares prins av Danmark, som genom hemsökelsen av sin faders vålnad får vetskap om att det finns något ruttet i rikets hjärta: snarare är han hela mänsklighetens prins, dess evigt okrönte konung, som går under i den avgrundslika insikten att det är den i mänskliga existensens hjärta som det har gått mask.
Det är därmed inte för mycket sagt att påstå att det krävs en mästarhand med stor kunskap, och visdom lika mycket som ironi, för att gå i land med uppgiften Hamlet utan att irra bort hela pjäsen på det scenhav där banalitetens stiltje är lika förödande som det patetiskas svallvågor.
Att Peter Brook lyckas med det på Bouffes du Nord, lika mycket och lika bländande som han tidigare lyckats med många andra stora verk, har förvisso en hel del med att göra att han idkar intimt umgänge med Shakespeare sedan fem decennier, men kanske framför allt därför att den engelske regissören är en skapare i ordets verkliga bemärkelse. Hans unika teaterkonst, lika omstörtande i sin upplevelse som den är diskret i sin utformning, befinner sig alltid i hjärtat av en berättelse som handlar om vad det är att vara människa.
Det är också i hjärtat av berättelsen om Hamlet som Brooks uppsättning omedelbart uppehåller sig. Sin vana trogen arbetar regissören med strikt minimalism: Shakespeares persongalleri har reducerats till huvudkaraktärerna. Dessa gestaltas av åtta snabbfotade skådespelare som utgör en i allra högsta grad internationell ensemble, från Europa, Afrika och Asien med engelska som arbets- och föreställningsspråk, flankerade av den japanske musikern Toshi Tsuchitori.
I en magisk grotta
Scenbilden är lika grafisk och stilren som alltid hos Brook: en kvadratisk, rödorange matta, punkterad här och där av svarta och ockrafärgade kuddar, samt tre kubformade bänkar på hjul vars olika formeringar förlägger handlingen i slottets gemak och ödsliga salar.
Den huvudsakliga dekoren utgörs i själva verket av teatern som sådan – Bouffes du Nord är som en uråldrig och magisk grotta med höga, skrovligt röda väggar som välver sig över en scen, placerad liksom i en grekisk amfiteater på salens botten, endast ett hjärtslag bort från den första, halvcirkelformade publikraden.
I allt tycks Brook ha gjort drottning Gertrudes uppmaning till den svamlande Polonius sin egen princip: ”more matter with less art” – förutsett, givetvis att man med ”art” här förstår onödigt pynt, och inte konst som sådan.
Hamlet själv i centrum
”The matter” – det vill säga frågan, ämnet, det som upptar scenen i bokstavlig bemärkelse, är förstås Hamlet själv, alldeles lysande, extremt inspirerat gestaltad av den brittisk-jamaikanske unge skådespelaren Adrian Lester.
Hamlet, som redan efter vålnadens allra första uppenbarelse inser att tragedin är ett faktum och att livet, lika lite som hämnden, är möjlig. Kämpande mot den insikten kommer han så ändå att försöka göra det omöjliga: genom spelat vansinne och fullt
verklig desperation kommer han att försöka avslöja hur fadern, kung Hamlet, förråtts av sin egen hustru, drottning Gertrude, och lönnmördats av sin egen bror Claudius som på så vis intagit både den kungliga tronen och sängkammaren. Men olyckorna kommer, som gamle kung Hamlets vålnad själv säger i djup smärta, ”i bataljoner”: döden uppsöker dem alla, och behandlar alla, skyldiga och oskyldiga, med identisk grymhet. Polonius, Ofelia, Laertes, kungen och drottningen dör alla som av misstag, utan annan anledning än därför att ödet vill det.
Endast Horatio överlever, Hamlets trogne vän som är ensam om att tillsammans med honom ha sett vålnaden och som också ensam vet att Hamlets galenskap och fradgande epilepsi bara är ett skådespel. Han sparas som för att kunna vittna om att det en gång fanns en sanning.
Politiken får ge vika för det mänskliga
Brooks flyhänta behandling av Shakespeares text kommer troligen att ge upphov till många debatter under den kommande världsturnén. Kanske kan man hävda att pjäsen har decimerats: i den två och en halv timmar långa föreställningen har de långa politiska utvikningarna och konspiratoriska samtalen med exempelvis ambassadörerna helt skalats bort, vilket ännu mera har gjort Hamlets egna monologer till pjäsens ryggrad.
Den mörke prinsen bär allt: handling, vetskap, insikt och förbannelse, vilket gör honom till en närmast poetisk uppenbarelse i sig, som stundtals i vardagston, stundtals viskande som i bön eller besvärjelse, och med en otrolig smidighet och fysisk närvaro framsäger sanningar om livet som är svåra att höra.
Adrian Lester är en desarmerande mänsklig Hamlet, som samtidigt bär på en rent metafysisk kraft: om samtliga skådespelare är fullödiga och övertygande, berörande och ibland mästerliga (till exempel Bruce Myers som Polonius och dödgrävaren), så är hans egen framställning en hisnande upplevelse av teatralisk närvaro, där de existentiella hastigheterna ständigt mångfaldigas, omvandlas och intensifieras till gränsen för det uthärdliga.
Frågan som ekar i Peter Brooks Hamlet är inte så mycket den om att vara eller icke vara, utan den, betydligt mera gåtfulla och perspektivförskjutande, som utgör pjäsens första replik: ”Who‘s there?” En ängel eller en vålnad har gått förbi.