Måhända en modern såpa: framgångsrik kvinna i modebranschen med tonårsdotter på internat lever ett ensamt och ytligt liv tillsammans med sin underkuvade assistent. Då och då träffar hon sin väninna och pratar relationer och kvinnlig frigörelse – ironiskt träffsäkra samtal.
Plötsligt drabbas hon, alternativt styr sig medvetet bort från sin bristsituation, av häftig förälskelse som utvecklas till beroende och habegär. Kärleksobjektet vill annat. Vill vara subjekt. Vill ha frihet. Är hänsynslös.
Den framgångsrika kraschar. Tar till spriten (ännu mer). Är elak mot alla. Går igenom en kris. Drabbas av ågren. Vill försonas.
Ett spel om passioner och makt. Inrymt i scenografen Caroline Wolffs 1970-talsinspirerade kvinnorum. Gult, varmt och liksom draperat i siden och silke – en instängd kokong. Fullsmockad med hemligheter, förljugenhet, projiceringar, svartsjuka, cynism, underkastelse.
Marika Strands utmärkt tolkade Marlene, Petra von Kants ordlöst svartklädda, undertryckta tjänsteande är bara toppen på isberget. Helst vill jag se kvinnorna flyga ut ur puppan, omedelbart, och vore det inte för humorn som frestar överraskande skulle jag känna frustration.
Att regissören Stina Ancker och den rappt samspelande ensemblen med Petra Nielsen och Ann-Sofi Andersson i spetsen lyckats utvinna så många komiska poänger ur passionerat allvar är en bedrift.
Loading ...
