Fördjupning [2000-03-24]

Petter – Nej, inte rapparen Petter

Utan att veta om det kan du ha mött honom, speciellt om du åker med tunnelbanans gröna linje. En vanlig förortskille i trettioårsåldern. I motsats till rapparen Petter har Kungliga Balettens chef Petter Jacobsson inget behov av uppmärksamhet. Han vill vara en ledare som verkar, men han tycker inte att det är han som skall synas, det skall dansarna. Lördag 25 mars var det premiär på barockoperan Orlando och Petter har gjort koreografin som dansas i gympadojor.

När jag tidigt på förmiddagen kommer upp till balettadministrationen, längst upp under taket i det stora Operahuset i Stockholm, hittar jag Petter djupt försjunken i pappersarbete. Hans kontor är minimalt, men trivsamt inrett och ljust tack vare glasväggen ut till korridoren som har stora fönster med en magnifik utsikt över Riddarfjärden. Vi slår oss ned i konferensrummet vars ringa yta nästan helt tas upp av ett stort bord. Mitt på bordet står ett keramikfat fyllt av färsk frukt. Petter tar ett grönt äpple och jag ber honom presentera sig, men han säger bara. ”Jag är Petter, jag är 36 år, jag är koreograf och balettchef. Enklare än så, eller svårare, är det inte. Det är inte så mycket mer att tillägga.” Men någonting säger mig att det finns en hel del att tillägga så jag kontrar med att fråga hur han ser på sig själv som kompaniets offentlige representant.

”Jag tycker inte riktigt att det är jag som är viktigast här. Det är föreställningarna och artisterna som är det viktigaste för det är ju det vi representerar. Om jag personligen kan hjälpa till på något sätt, det kan jag gärna göra. Men först och främst tycker jag att det är produktionerna och kompaniet som skall fram. Jag är här för kompaniets skull och husets skull, anställd av staten för att vara här och göra mitt bästa. Jag känner väldigt starkt för huset, jag är ju uppvuxen här. Jag började när jag var åtta år, gick tio år i elevskolan och var ett år i kompaniet, så jag har ju mina rötter här. Det är ett stort och gediget ansvar, men väldigt positivt också. Jag tycker att det är väldigt kul att vara här och kanske kunna bidra med någonting, vara en i länken av 227 år.”

Viktigt att vara kreativ
Innan Petter blev chef för Kungliga baletten var han verksam som koreograf, en verksamhet som han fortsätter med trots det tidskrävande arbetet med kompaniet. På min fråga om det är viktigt för honom att vara koreograf, svara han med eftertryck att det är mycket viktigt att vara kreativ. Skapandet hjälper honom att vara chef och ledare och behålla närkontakten med det som är kärnan i vad kompaniet håller på med. ”Annars är det lätt att fastna i papper som jag gjorde nu i morse.” Tillägger han med ett skratt.

Idéer till koreografi hittar han hos folk ute på stan, idrottsmän, överallt. Han tror att det som avgör vad man blir inspirerad av har att göra med hur man fungerar som person och vad det är man vill säga. ”Jag brukar stå i studion och improvisera och göra egna rörelser. Sedan kommer det fram allt möjligt konstigt som jag filmar. Jag tittar på vad det är, vad man kan associera det till och så bygger jag liksom ett hus. Det kan gå åt alla möjliga väderstreck tills jag plötsligt upptäcker något och tänker: Vad är det här?”

”Jag har alltid försökt göra mitt eget. Redan i England, där jag började koreografera, var jag alltid intresserad av att göra någonting annat och ifrågasätta. Kanske göra tvärt emot, bara för att se vad som skulle hända. Jag tycker att det är viktigt att vara experimentell och försöka hitta nya språk. Det är en process, man lär sig hela tiden mer om vad som fungerar och inte fungerar. Det viktigaste är att det kommer inifrån, att man försöker hitta ett eget uttryckssätt.”

Om att vara Balettchef
Han vill helst inte kalla sig chef, det låter så hårt säger han. Ledare är ett ord som tilltalar honom mer. ”Jag tror att en balettchef är en ledare som måste ha en vision, som måste kunna pusha framåt i utvecklingen och kunna hjälpa och stödja artisterna. Man måste få fram bra föreställningar och framför allt tänka på en bred publik. Men att vara ledare är väldigt mycket, det är allt från att ta hand om minsta småsak till stora beslut.”

Vad gäller upplevelsen av sig själv i rollen som balettchef tycker han att det fortfarande känns väldigt nytt. ” Det tar tid att lära sig, det är ”trial and error” hela tiden. Man måste prova sig fram och gå på instinkt. Man gör fel och man gör rätt och sådant måste man acceptera. Jag känner fortfarande att det ligger i en övergångsperiod.” Hans känsla av att befinna sig i en övergångsperiod beror delvis på att Kungliga Operan tycks ha policyn att planera balettrepertoaren långt i förväg, men man tillsätter balettchefer med kort varsel. På min fråga hur det skulle ha varit att få börja sin verksamhet med en tom repertoarplan, svarar han med luttrad insiktsfullhet. ”Det här är som att ta hand om en annans jobb, men jag tycker att det har varit helt okej. Man får möjlighet att se vad som fungerar och inte fungerar. Det är klart att det finns komplikationer, men det är sånt man får ta. Om jag hade fått veta ett halvår eller ett år i förväg att jag skulle få den här posten, då hade det nog varit fördelaktigt att få börja på något helt nytt och fräscht, men så var ju inte fallet. Men jag ser positiva saker med det här också, absolut inte bara svårigheter.”

Men på min fråga om han nu kan tänka sig en framtid med Kungliga Baletten över de tre år han är förordnad svarar han snabbt och kort. ”Det är alldeles för tidigt att säga, det kan jag inte svara på.” Något som han däremot har ett slags svar på är den ständigt återkommande frågan om hur man skall locka mer publik till föreställningarna.

Om upplevelsesamhället
”Vi lever i ett upplevelsesamhälle där folk söker efter upplevelser. Det är det viktigaste av allt, att skapa en upplevelse som publiken kan ta med sig hem. Upplevelser finns ju i så många olika former, om man går och tittar på en föreställning som är hundra eller tvåhundra år, kan man få en lika stor upplevelse som om man ser något som är gjort idag. Det är exakt samma sak, en upplevelse. Grundfrågan är inte när är det gjort utan om det är bra, att det är kvalité och får hjärtat att klappa fortare.”

Just nu är Petter hektiskt upptagen med att skapa nya upplevelser. Närmast i tiden ligger arbetet med koreografin till ”Orlando”, en barockopera i postmodernistisk miljö. Om förhandsreklamen talar sanning kommer den att vända upp och ned på en hel del begrepp om vad en barockopera skall vara. Först är han lite tveksam till att berätta om sin del av arbetet, att ta hand om fem andeväsen som dansas av elever från balettskolan. Men så tar berättarlusten över och han beskriver hur han försöker fånga tiden genom att blanda dansstilar så att nutid och dåtid möts, ett möte som bär med sig anspelningar på framtiden.

Killar på tå…….i gympadojor
Han berättar att pojkarna, andeväsendena, skall vara moderna och att de skall dansa på tå. Plötsligt blir han medveten om hur jag tolkar hans ord och skyndar sig att tillägga att de dansar på tå i gymnastikskor, inte i tåskor. Dessutom skall de åka rullskridskor i en scen som utspelar sig på ett café, ett amerikanskt café. ”Idén kommer egentligen ifrån den typ av amerikansk caférestaurang som var vanlig på åttiotalet. Inte så att jag har varit servitör själv, men jag har upplevt det. Och jag har åkt rullskridskor på Manhattan, och slagit mig blå.”

Ett andeväsen förekommer även i ”Exit”, hans och Thomas Caleys balett i det tredelade programmet ”På svenska”, Petters första helt egna produktion som har premiär i april. Jag anmärker att det blir många andeväsen. Men han vet inte om han verkligen vill definiera ut huvudpersonen i baletten som ett andeväsen. Snarare är det så att baletten utspelar sig i en situation mellan livet och döden, ett slags mellanrum där denna varelse agerar och vad som händer då.

Det mest intressanta inslaget i ”På Svenska” är ett nyskapat verk av Birgitta Egerbladh. Hon är den första etablerade svenska kvinnliga koreografen som fått en beställning på ett nytt verk för Kungliga Baletten på många, många år. Jag frågar om det var ett medvetet val.

”Jag tycker precis som du att det är alldeles för få kvinnliga koreografer som blivit visade. När jag skulle bestämma programmet hade jag en stor önskan att det skulle vara en kvinnlig koreograf och Birgitta har gjort fantastiska föreställningar. Plus att jag tyckte att det var spännande att se vad som skulle hända när man tar in en sådan som Birgitta Egerbladh på Operan. Vad kan hon göra med all den kunskap som finns här? Och just den här kombinationen av att låta ett klassiskt kompani arbeta i en helt annan stil. Jag tror att det finns enorma utvecklingsmöjligheter här och det kan komma fram väldigt intressanta och roliga saker ur det här samarbetet.”

Han är medveten om hur viktigt det är för kompaniets utveckling att få nya verk skapade för sig. ”Det är flera koreografer som jag vill få hit, många som inte varit här tidigare. De är intresserade av att göra nya verk här. Men innan de sätter upp ett nytt stycke vill de gärna att kompaniet först skall göra ett befintligt verk. Dels för att göra dansarna bekanta med deras stil och dels för att dansarna skall förstå deras teknik. Men vi hoppas och arbetar vidare.”

Och Petter arbetar hårt. Mobilen ringer och direkt efter intervjun försvinner han ut i huset, för att ta hand om något som måste tas hand om. Ändå är det en ovanligt lugn dag eftersom dansarna har ett försenat sportlov. Men för en balettchef är begreppet ledig tid tämligen diffust.

Lena Andrén

Share/Bookmark
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare