Mys- och igenkänningsfaktorn är påtaglig i den anrika teatersalongen. Det prasslas med gottepåsar och det luktar tydligt av popcorn. Det känns som om vi är en trång biograf i ett biokomplex någonstans. Min dotter är mycket ivrig inför att det hela äntligen ska dra igång: ”nej, nu har jag tröttnat på det här” och så i nästa sekund: ”titta mamma, hönshuset!”, med en fyraårings hela övertygelse.
Den enkla men funktionella och myspysiga scenografin består av Pettsons gård bakom alla de attribut som är välkända för oss som läst böckerna: de rödblommiga gardinerna, hönsgården, snickarboden, brunnen och det rangliga fikabordet.
Så börjar då den välkända, för scenen av Ingemar Bernthsson något omarbetade, historien om hur Pettson med mycket möda och stort besvär till slut får ihop en pannkakstårta till en av Findus tre årliga födelsedagshögtider.
Grannen Gustavsson i Mathias Sundéns säkra tappning är den som först äntrar scenen. Denna karaktär kanske är den som minst av allt redan finns färdig i barnens sinne och är därmed ganska tacksam att gestalta tänker jag mig. Snart kommer också gubben Pettson fram, här spelad av Martin Rydell. Hans gestaltning har tagit fasta på Pettsons förvirrade och glömska drag, vilket tyvärr gör honom lite väl träig för min smak. Ingemar Bernthssons regi borde ha uppmärksammat detta, men icke.
När väl Findus kommer in på scenen möts han av spontant jubel. Han är solklar favorit hos barnen, det är alldeles uppenbart. Joel Berntsson framför spralliga Findus med stort hjärta och hans iver blir också föreställningens behållning.
Man får så mycket gratis när man väljer att göra en barnteaterproduktion av en såpass välkänd och uppskattad bok som det här. Därför borde man också satsa ordentligt på den. Till exempel är de musikstycken som då och då dyker upp endast sorgliga frön till låtar, som kunde ha blivit riktigt bra om man bara anlitat en hygglig kompositör. Nu känns de bara som utfyllnad tillverkade av en hemmasnickrare vid datorn. De framförs dock ihärdigt av ensemblen och barnen klappar så klart troget med.
Pettson och Findus förblir favoriter, men i sin grundform. Det krävs stort och ärligt engagemang och en betydligt högre grad av konstnärliga ambitioner för att ens komma i närheten av att göra Sven Nordkvists rika ord- och bildskatt rättvisa. Den här versionen känns mer som ett kommersiellt stolpskott som inte ens bemödat sig om att göra sin upphovsman stolt.
FAKTA
Turnéplan för Pettson & Findus – Pannkakstårtan hittar du här.
Loading ...
