Jonathan Larsens ambitioner var att skriva en musikal som bröt mot gängse uppfattning om vad en musikal skulle vara. Den bild som Andrew Lloyd Webbers dominans av genren givit. Resultatet blev en modern pendang till Puccinis La Bohème.
RENT hade urpremiär på Broadway 100 år efter sin förebild. Larsens tappning av Puccinis bohemer blev ett blandat persongalleri som omväxlande verkar hämtat från Noréns Personkrets 3:1 och någon av Madonnas ungdomsfilmer. Musikalen utspelar sig på Manhattans Lower East Side där några konstnärssjälar gör sitt bästa för att hålla sig flytande. Storkapitalet försöker sätta några av karaktärerna på gatan. Deras bostäder, gamla industrilokaler, har plötsligt blivit attraktiva spekulationsobjekt.
Karaktärerna är unga människor som strävar efter skapa en grund och för att finna en identitet, både sexuellt och professionellt. I stället för tuberkulos, som Puccinis bohemer led av, lever RENTs karaktärer med HIV som ett närvarande hot.
Föregick bron
Philip Zandén gick ut Teaterhögskolan i Malmö 1979. Därefter arbetade han tio år på Stockholms Stadsteater. Han har medverkat i en lång rad svenska och danska filmer, regisserat teater, musikal och opera. Under åren 1998 till 2000 var han chef för Malmö Musikteater.
Med uppsättningen av RENT i Köpenhamn arbetar också de svenska scenograferna Eva Norén och Josef Hamid Norén samt koreografen Per Breitenstein. På scenen finns de svenska sångarna Nina Pressing, Niklas Riesbeck och Rahel Yebio.
NR.NU:
Du har arbetat mycket på båda sidor av sundet och med tanke på detta verkar det som om du har hunnit före det politiska projektet med integrationen mellan Skåne och Själland?
PHILIP ZANDÉN:
– Jag har bott i Danmark i nästan tio år. Men jag flyttade hit av personliga skäl, inte professionella.
Du gifte dig med en danska?
– Det stämmer. Sedan dess har jag huvudsakligen bott här men arbetat mycket i Sverige. Jag har instruerat både här och i Malmö och arbetat som skådespelare och spelat in film…
Har du arbetat som skådespelare på teater i Danmark?
– Nej, inte i Danmark… det är ju på grund av språket efter som jag har en accent när jag talar danska. Men jag har spelat in film i Danmark. Det är mycket enklare. Då kan man eftersynka. Men jag har bott här i nästan tio år så jag pratar en rätt hygglig vardagsdanska. Danskarna kan inte höra att jag är svensk… det ser jag som en framgång för mig.
Det danska och det svenska kynnet
Jag har sett att du uttalat dig i tidningar om det svenska respektive det danska kynnet och bland annat tillbakavisat danskarnas mest folkkära påstående – att Sverige är ett förbudsland i förhållande till Danmark. För att förklara skillnaden mellan de två nationaliteterna har du liknat oss som två grupper som härstammar från Hollberg respektive Strindberg. Kan du utveckla det?
– Det var en mycket generell kommentar. Det har mycket med atmosfär och stämning att göra – med spelstil och estetik. Men också med folksjälen och sättet att se på underhållning. Jag tror de två kan stå som representanter för det här ogripbara som är folksjälen. Vi talar olika språk; Danskarna är humoristiska och ironiska. Det finns inte så mycket humor i det svenska språket. Det är i stället smärtfullt, vackert och allvarligt. Danskan är snabb och vital, svenskan mer sentimental.
– I Sverige tänker man innan man talar och man menar vad man säger. I Danmark är det inte något som är så skitviktigt, bara man har det trevligt tillsammans.
Du fick problem att hålla ut vissa sidor av knöligheten och självtillräckligheten i den svenska folksjälen. Du slutade som chef för Malmö Musikteater eftersom du inte kunde… dra jämnt med kommunens politiska ledning.
Nu sätter du upp en musikal på en av de sju teatrar som är knutna till Storköpenhamn. Hur skiljer sig det administrativa systemet här från det du kom från i Malmö och vad säger du om fördelar respektive nackdelar med den finansiella ordningen för teaterproduktion här i förhållande till den vi har på svenska stadsteatrar?
– Här har de en 50 – 50 ordning – jag kan inte talen exakt – de har en högre grad av självfinansiering än vad en stadsteater har i Sverige. I Sverige lägger man upp en budget som ska sluta på noll. Men det var alltid fråga om en underbudgetering. Hur man än bar sig åt, vände och vred på pengarna så gick det ändå aldrig ihop… det skulle aldrig kunna gå ihop… det var alltid underbudgeterat. De beräknade biljettintäkterna är lägre budgeterade på en svensk stadsteater än här.
– Min idé var att göra om Malmö Musikteater till en repertoarteater. I stället för att spela en uppsättning femton gånger, med ett underskott på några miljoner skulle man spela den trettio gånger och tjäna… femhundra kronor. Man kunde sprida ut och periodisera kostnaderna.
Men det tyckte inte politikerna i Malmö?
– Nej, eftersom det skulle kosta mer att spela fler föreställningar menade man att det blev för dyrt. Att det skulle löna sig i längden kunde de inte förstå. Nu har det kostat säkert 15 miljoner att tillsätta den här lakej… socialdemokratiska koncernstyrelsen och skaffa dem löner och betala avgångsvederlag för alla chefer som de avskedade. Jag vet inte om man kalla det god ekonomisk planering. Det är seklets största kulturskandal, vad gäller kulturpolitik… eller rättare sagt avsaknaden av kulturpolitik.
Från ett ekonomiskt bekymmer till ett annat
Du lämnade tumultet i Malmö, nu sätter du upp en musikal på Gladsaxe Teater som också har ekonomiska svårigheter efter vad jag har läst. Stämmer det? Är det något som har påverkat ditt arbete?
– Det är inget som berör mitt arbete här eller uppsättningen av RENT. Här i Danmark har man en annan filosofi, en annan ideologisk bas att stå på – här måste teatrarna också fungera som privatteatrar med högre biljettpriser, med lägre löner och… det är mycket mer komplicerat att producera ett stycke här. Men mer rättvist också, kan man säga.
Tror du att den den danska ordningen gör att man behöver sätta upp stycken för att få in sina biljettintäkter?
– Nej jag tycker inte att det är på det sättet. Inte mer än på något annat ställe i Europa. Men omvänt kan man säga att just idén med de stads- och kommunalt subventionerade teatrarna är att de inte ska behöva tänka kommersiellt. Men jag tycker inte att Østra Gasverks teatern eller Betty Nansens repertoar, här i Köpenhamn, skiljer sig från – inte ett dugg – från vare sig Stockholms Stadsteaters eller Dramatens repertoarer. Det är precis samma pjäser man sätter upp.
Så du tycker inte det finns något problem med publikfrieri i valet av repertoar?
– Det här med publikfrieri, det tycker jag är ett väldigt fördomsfullt epitet… vad det är som är publikfriande eller inte. Jag säger alltid att det inte finns någon ful konst och inte någon fin konst heller. Utan att det finns en konst som kommunicerar med sin publik. Och de som insisterar på de här skillnaderna mellan fint och fult de är fördomsfulla människor, tycker jag.
Skulle du i stället säga att den byråkratiska ordning som reglerar de teatrar som är knutna till Storköpenhamn också ger en större frihet i valet av repertoar?
– Nej det vill jag inte säga. Det är olika system. I Danmark finns det bara en stor stadssubventionerad teater, Den Kongeliga. I Sverige finns det många.
Det finns bara en teater med fast ensemble i Danmark?
– Ja, jag vet inte precis hur det ser ut ser ut. Men det där med fast ensemble… redan för två år sedan började jag deklarera i Sverige att man inte behöver fast anställt folk på livstid. Man kan anställa på två, tre år, utan att behöva fastanställa dem. Så att man inte behöver hamna i det läget att man är ”for life” på samma ställe. Teatrarna kan istället har en kärna av folk som arbetar ihop under några år.
I Malmö, om jag har förstått det rätt, gick det hela till sist upp i byråkrati och politisk styrning? Var det det som fick dig att lämna Malmö Musikteater?
– Det socialdemokratiska styret i Malmö hade bara en kulturfientlig attityd i största allmänhet.
Hade de åsikter om repertoaren också?
– Ja, till sist hade de det. Jag fick inte fullfölja de kontrakt jag hade skrivit, jag kunde inte fullfölja min plan. När jag inte kunde presentera en produktionen fått noll i sin budget så fick jag inte göra den. De sa: ”Det system vi arbetar med här det får du inte arbeta med längre. Eftersom det ser ut så här – med ekonomin – så måste det vara nollprojekt.” Så jag fick stryka alla projekt, projekt som annars det svenska systemet garanterar.
– Att det slutade så, det beror inte på ekonomisk ovilja, det beror på politisk ovilja… politisk prestige. Skåne har en region som är borgerlig och en kommun, Malmö, som är socialdemokratisk – partipolitik.
– Min lösning var väldigt enkel: två miljoner från kommunen, två från regionen och så tre och en halv från kulturdepartementet. Det var en lösning som verkade vara enkel. Men i min politiska naivitet… Det var en lösning som visade sig vara en omöjlighet. Malmös socialdemokratiska politiker tror på något sätt att det är deras teatrar. Hur som helst tar de inget ansvar för dem. Det finns inga förutsättningar för att kunna göra något och få en rimlig ekonomi i det om man inte drar igång ett regionalt sommarbete i Skåne. Med region Skåne som huvudman.
Denna version av RENT
Hur kommer denna uppsättning av RENT att skilja sig från andra, tidigare uppsättningar av stycket?
– Jag såg föreställningen i London. Jag tyckte den var lite platt, lite gymnasial. Jag såg liksom inte kvaliteterna i föreställningen. Men när jag läst manuskriptet och hört musiken så kunde jag se att det faktiskt var väldigt bra, att det är ett bra stycke.
När jag har läst förr om RENT, inte bara den danska uppsättningen, så tycker jag att det låter som någon blandning mellan Noréns Personkrets 3:1 och någon tidig film av Madonna… Stämmer det?
– Jag tror att du träffar alldeles riktigt med den beskrivningen… och det är inte så jävla illa. Det har nog varit lite av min ambition i alla fall. Det är viktigt för mig, det här med underhållning. Och det är oerhört allvarligt… viktigt för mig att veta att det är det vi håller på med.
– Jag såg att föreställningen innehöll mer heroin än marijuana, att det var en mörkare föreställning i botten. Och vi har också försökt att scenografiskt, kostymmässigt och ljussättningsmässigt att visa de tonerna… så att den lite mörkare sidan av historien och tragedin finns där i bakgrunden. Så att skådespelarna kan ägna sig åt underhållning.
– I London tyckte jag att stycket blev väldigt otydligt. manuskriptet är väldigt scrapbooks-artat, löst sammanfogat. Det är rätt svårt att läsa ut en linje, hitta en historia att följa. Men det finns tre kärlekspar… jag har försökt att ta fram de linjerna utifrån dem. Det är alltid lite svårt när man ska börja med en historia som är skriven om något väldigt lokalt amerikanskt, Lower East Side på Manhattan och något periodbetonat.
Och du tycker inte att stycket har problem att överleva exempelvis det fokus på AIDS som fanns då när det hade sin urpremiär i New York?
– RENT spelas fortfarande världen över och sätts upp på nya platser hela tiden. Nej, den känns inte gammal på det sättet det gör den absolut inte. Nu måste jag ta mig an repetitionerna. Tack ska du ha.
Tack själv.
Loading ...
