Pingvindans enligt Phax

I många år har vi kunnat se honom i mer eller mindre spektakulära biroller på var och varannan scen i väst. Som Blade Runner-figur i dystopiska fridansmiljöer, som brasiliansk gud i folkloristiska danssagor eller rätt och slätt som ultrarapidens nestor på streetfestivaler. Alltid skicklig, alltid småleende – och alltid anonym.
 
Så äntligen blir Phax personlig. Pingvinen på Angeredsteatern är en vacker liten självbiografi – i all sin enkelhet. Målgruppen är barn, och något utrymme för navelskåderi finns med andra ord inte.
   I en bisats får vi veta att Pingvinen hamnade i det hårt segregerade Paris efter en traumatisk resa från Madagaskar. Och att han så småningom landade i snusets hemland! Allt illustreras med återhållen pantomim och korta monologer med hemlis-känsla. Fnisset sprider sig i bänkraderna.
   Phax tekniska briljans lyser hela tiden igenom, men är nedtonad till förmån för intimitet och stillhet. Helrätt.
 
I sin svartvita dräkt och sin diskreta mask är Pingvinen en variant av den melankoliska clownen. Den klassiska mimsekvensen med fönsterrutan blir en blinkning till nyss bortgångne cirkuslegenden Marcel Marceau – en händelse som ser ut som en tanke. 
   Vardagsmagin till trots blir det liiite segt när Phax sätter sig i jättegungan och drar en fabel i gammal berättartradition. Han är klart starkare som dansare än som skådespelare.
 
I den interaktiva delen visar han också att han är en erfaren pedagog. Den som vågar får testa pingvindans, en intressant och lite plågsam upplevelse för flera av oss som trott att vi kan det där med att hålla takten.