Pinocchios aska på Dramaten

Hela denna pjäs är ett ånglok som författaren eldar med konst: klassiker, filosofiska fragment, Apocalypse Now, Queen och teve-serier. Men det är inte ett riktigt ånglok, utan en liten leksak som tuffar fram. Och i leksakstågets vagnar sitter teaterfolket med viktiga miner (som för att dölja oron över att inte riktigt förstå).
   Verkligen spännande! Nya kläder! Det är stiligt, Dramatentypiskt, oerhört välspelat, regisserat, modernt ljussatt, säkert översatt och samtidigt helt nytt, tänker jag. För pjäsen är faktiskt subversiv i sin slarvighet. Det danska underbarnet Jokum Rohde slår an tonen till ett idédrama som han sedan inte orkar genomföra, han påbörjar diskussioner om konsten, politiken och religionen, men tappar intresset, han inför nya moment och konstruerade peripetier och sedan sjok av förklaringar för att kunna runda av och greja biffen (som det heter i texten).
   Teater är nu en konstform som till och med kan leva upp inuti ofärdiga texter. Det är ingenting nytt. Men när också personerna brister blir det intressant i mina ögon. De ges temperament, karaktär och psykologisk riktning – men stämmer inte! Att författaren sedan i programbladet hävdar att det hela faktiskt håller ihop (i en gängse mening) kan inte sudda ut min teaterupplevelse. För jag håller fast vid att jag uppskattar kejsarens nya kläder. De blottar inte bara kejsaren, utan också mig och alla andra undersåtar.