Pionjär under taget namn

Den 18 december 1873 sitter Anne Charlotte Leffler i Kungliga Dramatiska teaterns salong sida vid sida med brodern Frits. Dramat som ges på scenen heter Skådespelerskan och Elise Hwasser, en av dåtidens främsta aktriser, spelar huvudrollen. Efter ridåfall brakar applådåskorna loss, publiken ropar efter författaren. Men denne är okänd, anonym. För en kusin berättar Anne Charlotte Leffler senare att hon blivit både blek och röd på sin plats i salongen.

Tidigare samma år har teaterledningen efterlyst pjäsens upphovsman i en annons i Stockholms Dagblad, men hon har inte gett sig till känna. Skådespelerskan har hon skrivit på fjorton dagar och sänt till teatern via ombud. Hon är 24 år, har själv bara sett fem-sex pjäser i sitt liv, och är sedan ett år gift med häradshövdingen Gustaf Edgren. Han är helt ointresserad, för att inte säga skrämd och generad av hennes skrivande. I deras kretsar är det dessutom opassande för kvinnor att framträda i offentligheten. Att han inte är med henne på premiären är närmast en självklarhet.

Anne Charlotte Leffler föds 1849, samma år som August Strindberg. Hon har, av eftervärlden, inte fått tillnärmelsevis samma uppmärksamhet som sin samtida kollega. Ändå är hon en av det moderna genombrottets centralgestalter. I den nyutkomna biografin Sanningens vägar berättar Monica Lauritzen medryckande om en självständig kvinna som brinner för sitt skrivande, är en litterär pionjär och samhällskritiker, framför allt när det gäller att problematisera kvinnans ställning. Skådespelerskan, som hon skriver sex år före Henrik Ibsens Ett dockhem, handlar om aktrisen Ester Larsson, som bryter upp från en förlovning för konstens skull. Efter premiären skriver August Strindberg en förtjust recension i Dagens Nyheter. Framför allt berömmer han karaktärsutvecklingen. Framöver ska han komma att ändra sig.

Anne Charlotte Leffler är politisk men vill inte framstå som den tidens radikala ”blåstrumpor”. Ett återkommande tema i hennes verk är hur en ung kvinna med konstnärliga anlag hamnar i en situation som hotar att kväva hennes begåvning. Själv är Leffler innerligt tacksam när hon vid den, för en ogift kvinna, höga åldern 23 år ”blir gift”. Gustaf Edgren är tio år äldre och bor vid giftermålet ännu hemma hos sina föräldrar.

Anne Charlotte Lefffler med maken Gustaf Edgren 1873.

Inledningsvis lever hon stillsamt vid sin makes sida i femrummaren på Mosebacke torg, lagar hans mat och sitter i gungstolen bredvid honom medan han arbetar om kvällarna. Sitt eget skrivande talar hon aldrig om; det klarar hon av på förmiddagarna medan han är borta, eftersom han upplever det som ”otrefligt” om hon inte är vid hans sida.

Till en början finner hon sig alltså tillrätta i ett äktenskap med sociala tilldragelser och ekonomisk trygghet, även om det sannerligen inte är särskilt passionerat. Gustaf Edgren lider av impotens och Anne Charlotte Lefflers längtan efter barn förblir ouppfylld. När hon börjar tjäna egna pengar – arvodet för Skådespelerskan, som spelas 30 gånger på Dramaten, blir sammanlagt 1300 kr, vilket i dagens penningvärde motsvarar 65 000 kr – tar skrivandet och hennes intellektuella liv alltmer plats och hon börjar också vara ifrån sin make allt längre perioder. Hon reser till Danmark, till Berlin, till London och Paris. Alltid med gynnsamma introduktionsbrev på fickan; brev som gör att hon snabbt kommer i kontakt med den intellektuella societeten – bland dem författaren Bjørnstjerne Bjørnson, målarna Ernst Josephson och Georg Pauli, litteraturkritikern Georg Brandes, dramatikern Henrik Ibsen, läkaren och författaren Axel Munthe och den ryska matematikprofessorn Sonja Kovalevsky, som blir Lefflers parhäst.

Anne Charlotte med väninnan Sonja Kovalevsky, rysk matematikproffesor.

Hon är en flitig brevskriverska och har på alla resor nära kontakt med sin mor Gustava och sina bröder, i synnerhet matematikern Gösta Mittag-Leffler. Hon skriver till väninnan och tvillingsjälen Thecla Sköldberg och så småningom allt mer trånsjukt till den tretton år äldre danske skolledaren och åttabarnsfadern Adam Hauch, som hon på allvar lär känna 1884 i Hellebæk norr om Helsingör. Under några idylliska augustiveckor gör de segelturer och månskenspromenader tillsammans medan Gustaf Edgren försynt håller sig i bakgrunden. Den passionerade kärleken till Adam Hauch består genom livet, men då han samtidigt vill ta sitt ansvar som familjefar, förblir den komplicerad.

Skriver gör Anne Charlotte Leffler hela tiden. Emellanåt klagar hon på bristande och ”ofruktbar” fantasi, men flyhänt kommer det ena efter det andra verket ur hennes händer. En tid målar hon också. Själv ser hon måleriet som förströelse som fyller ut svackorna i hennes skrivande, men konstprofessor August Malmström, liksom den elva år yngre Anders Zorn, menar att hon har anlag och talang, vilket stärker hennes konstnärliga självförtroende.

Först 1882 ger hon ut en bok under eget namn – novellsamlingen Ur lifvet. Året efter kommer dramat Sanna kvinnor, som blir ett av 1880-talets mest uppförda och omdiskuterade dramer. Skådespelet om familjen Bark tar sitt avstamp i en relativt nyinstiftad lag från 1874, som ger gifta kvinnor rätt att rå över sin egen lön och egendom. Författarkollegan Alfhild Agrell hade året inne varit inne på samma tematik i sin pjäs Räddad, vilket väl tyder på att samhällsklimatet vid denna tid är kokande och teatern en viktig plats för debatt. Många män förbjuder för säkerhets skull sina hustrur att se Sanna kvinnor, så att de inte ska kunna ta intryck av pjäsens frigjorda nutidskvinna Berta. August Strindberg är en av de herrar som förfasar sig: ”Med vilken fräckhet hon behandlar sin far som föder henne och kläder henne, och med vilken partiskhet hon kelar med modern” skriver han senare i artikeln Sista ordet i kvinnofrågan, 1887.

Men Anne Charlotte Leffler hejdar sig lyckligtvis inte. Den erotiska novellen Aurore Bunge följs av romanen En sommarsaga om en kvinnlig konstnär, som slits mellan kärleken till sin man, moderskapet och yrkesambitionerna. Boken säljer i 4000 exemplar. Kortromanen Kvinnlighet och erotik handlar om begär, beroende, makt och kärlek och den raska komedin Familjelycka kritiserar den patriarkalt styrda familjen. Som första kvinna blir Anne Charlotte Leffler 1885 invald i Publicistklubben, tätt följd av bland andra Alfhild Agrell, Esselde (Sophie Adlersparre) Ellen Key och Emilie Flygare-Carlén.

Giftermålet med Gustaf Edgren är sedan länge en kuliss och då hon på en resa till Italien träffar den italienske hertigen Pasquale del Pezzo ser hon möjlighet till ett annat, mer passionerat förhållande med en man som intresserar sig för henne både som kvinna och författare. Förspelet till deras bröllop framstår som en satir. Pasquale del Pezzo är katolik. Anne Charlotte Leffler är protestant, dessutom gift. Enda sättet att få ett äktenskap till stånd är att hon konverterar till katolicismen och att det förs i bevis att äktenskapet med den förre maken aldrig var fullbordat.

Man måste säga att Gustaf Edgren är samarbetsvillig in till förödmjukelse när han på franska skriver ett brev där han förklarar att han på grund av sin impotens aldrig har haft samlag med sin lagvigda hustru. Öga mot öga med en märkbart intresserad ärkebiskop i Vatikanen berättar Anne Charlotte Leffler vidare om sitt ickebefintliga sexualliv. Axel Munthe har intygat att hon är oskuld, men ärkebiskopen vill trots detta låta undersöka henne. Anne Charlotte Leffler vägrar.

Trots det kan giftermålet ändå genomföras. I två år lever Anne Charlotte Leffler som hertiginna av Cajanello i Neapel. Vid 42 års ålder föder hon sonen Gaetano-Gösta. Familjelyckan är fulländad och hon står på sin höjd som författare. Men glädjen blir kortvarig. Hon väntar ännu ett barn när hon, kort efter sin 43-årsdag, får kraftiga magplågor. Den 21 oktober 1892 avlider Anne Charlotte Leffler i bukhinneinflammation.

Denna artikel är tidigare publicerad i Tidningen Vi nr 11/2012.

Källor:
Sanningens vägar, Anne Charlotte Lefflers liv och dikt av Monica Lauritzen (Albert Bonniers förlag)
Kvinnlighet och erotik, Familjelycka, Skådespelerskan (Rosenlarv förlag)

På Rosenlarv förlag kommer till våren en novellsamling av Anne Charlotte Leffler samt en antologi med texter om henne av bland andra Monica Lauritzen, Tove Leffler, Eva Heggestad och Lynn Wilkinson.

Nyutkommen är även boken Dramatiska arbeten av Alfhild Agrell.