Pippi är sagoflickan från 1945 som aldrig vill bli ”stur”. Likt en kvinnlig Peter Pan har hon i decennier blivit föremål för allt från samhällsdebattörer som grävt ner sig i hennes dåliga bordsskick, till psykologer som hyllat hennes kreativitet som de ser som ett tecken på androgynitet (enligt tyska forskare har kreativa flickor en hög halt av hormonet testosteron).
De akademiska pippitolkningarna är många, men på scenen har hon alltid varit ganska fyrkantig: tokrolig, superglad och med morotsröda flätor rakt ut. Men det ville regissören Jonna Nordenskiöld råda bot på. Med sin Pippi har hon tänkt till och vill istället belysa den starka överlevaren, men också den lilla flickan som saknar sina föräldrar. Alltså, inte bara den klämkäcka clownen Pippi som klarar allt. Och det lyckas hon bra med. För varvat med de tokroligt galna scenerna, så kommer andra när hon talar länge med sin mamma ängeln eller bara längtar efter ett vanligt, svennigt familjeliv. Här bidrar förstås Rakel Wärmländers något nedtonade rolltolkning mycket till karaktärsdaningen.
Ny skrud har också andra karaktärer fått. Som den tjocka pappa Efraim (Lindy Larsson) som här är förvandlad till värsta Jack Sparrow-”hunken”i trendriktig Pirates of the Caribbean-anda med tvättbrädeplatt mage och uppknäppt skjorta. Befriande är också att slippa de nationalromantiskt blonda och äppelkäcka Tommy och Annika. Här är de istället mörkhåriga och spelas av Shebly Niavarani, född i Iran, och lika mörkhåriga Polly Kisch. Lite genusvetenskap finns också med på ett hörn med en manlig fröken (Pontus Eklund) och i kommentarer som ”Herr Nilsson och Lilla Gubben, du bor alltså med två pappor?”. Även scenografi och rekvisita har fått sig en subtil uppdatering. Bland annat är en kappsäck full med pengar ersatt av en sakosäck av guld och i fönstersmygerna står buddha-figurer och annat krafs som kanske är Pippis souvenirer från hennes resor på de sju haven. Nej, allt är sig ändå likt men med en tusendels vridning på det litterära kalejdoskopet.
Riktigt vridet är däremot perspektivet på den käcka familjen Tommy & Annika, underbart gestaltad av Malin Arvidsson (mamman) och Peder Falk (pappan). Här framstår den välkända middagsscenen när Pippi kommer på besök som smått surrealistisk och desto tydligare blir perspektivet norm kontra icke-norm i samhället.
Nu låter det kanske som om föreställningen är extremt intellektuell, men den har inte fler bottnar än man själv väljer att läsa in. Den som vill kan också bara hänge sig åt partystämningen som det skickliga Livebandet bidrar med – och som verkligen lyckas få till soft gung i hela salongen. Eller gotta sig åt alla coola dansnummer (koreografi: Camilla Ekelöf) och scenografiska lösningar (Karin Wegsjö) som det också vimlar av. Så för min del gör det inget att inte Pippi blev superpretto vuxenflirtig. Stockholms stadsteaterns Pippi är istället en riktigt bra julklapp till alla barn – och även vuxna.
Medhavda barn satte följande betyg
Fanny, 9 år
Motivering: ”Jag har inte sett någon annan så rolig teater”
Zacharias, 7 år
Motivering: ”Nästa lika bra som på bio. Bra musik och dans”
Loading ...
