Att sätta ord på Turteaterns djupdykning ner i Joakim Pirinens novellsamlingar är långt ifrån lätt, för Den svenska apans 100 röda drömmar är en smått hejdlös föreställning. Som det brukar, när Nils Poletti håller i rodret, får publiken möta crazy humor och bångstyrig lekfullhet. Vilket också rimmar rätt väl med Pirinens texter, som rör sig i fältet mellan det absurda och det vardagsrealistiska och gärna leker med olika genrer.
Nils Polettis regi tar fasta på det skeva i novellerna, och även här plockas olika genrer upp: musikal, dockteater, stand-up… Publiken får ta plats i en rödfärgad, drömsk scenvärld, signerad Markus Granqvist. Enligt programmet vill ”stadsindianerna” (ensemblen) utöva sin ”alternativitet i reservatet Kärrtorp”. Följdriktigt står en totempåle på scen, att dansa kring och klänga i.
Här ska Pirinen hyllas likt en profet. Det hela startar som en evolutionsberättelse med brölande apvrål och rytmiska stönanden – kåthet och närheten till det djuriska hos människan är ett tema som återkommer. Vi får möta diverse, mer eller mindre, skruvade karaktärer. De befinner sig inte sällan i en värld som liksom slår slint, hamnar på glid. Och de har inte långt till att utnyttja och trampa på varandra.
Polettis regi bygger smidiga övergångar mellan de olika historierna och tar ut svängarna, med bland annat ”äckelteater”. Och här visas, i alla fall bitvis, vår samtid genom ett slags skrattspegel. Som i scenen ”Tepax” där man skapar riksdagsdebatt kring hur namnet Pirinen egentligen ska uttalas. Varpå ledamöterna excellerar i diverse ordkrigsnonsens. Det är en talande beskrivning av dagens politiska spel.
Förekommer det dinosaurier i texten så kommer det vaggande något gigantiskt och ödleliknande på scen. Och sägs det att någon är 2.70 lång så gör en magnifik, minst sagt högväxt uppenbarelse (Py Huss-Wallin) bombastisk entré i fonden. Ensemblen går in i det hela med hull och hår och även de tre praktikanterna från Teaterhögskolan i Malmö övertygar. Som Marcus Vögeli, med sin säkra tonträff och fina publikkontakt. Marie Ahl och Py Huss-Wallin sticker också ut.
Men ibland känns det som att uttrycken i text och iscensättning konkurrerar med varandra. Jag kan också sakna lite fler tonlägen. Ta exempelvis ”Debattinlägg av Doktor Nordenson”, en läkare som vill göra upp med ”myten om sexuella övergrepp mot barn”, alltså att de skulle lida av det. Här finns det öppningar till att föreställningen skulle kunna blicka ner i något bottenlöst och bränna till på allvar. Riktigt det gör aldrig Den svenska apans 100 röda drömmar, men som ett fantasins motgift, i vår långt ifrån ljusa tid, når den långt.
Loading ...
