Om att förlåta ett förflutetSom att gång på gång vakna ur en mardröm och inse att den var på riktigt – att man har gjort det allra värsta. Men måste en ond människa förbli ond? frågar sig Maina Arvas efter att ha sett Pissungen på Teater Barbara.
Recensioner [2007-09-26]

Om att förlåta ett förflutet

Pissungen av Peter Kihlgård
Scen: Teater Barbara
Ort: Stockholm
Regi: Andreas Rodenkirchen
Scenografi: Johanna Mårtensson
Medverkande: Carina Jingrot
Länk: Läs mer produktionsfakta på teaterns hemsida


Kan barn egentligen vara onda? Nej, säger Peter Kihlgårds pjäs Pissungen. Barn förvandlas bara till bomber om vuxna tillför smärta och förnedring. Teater Barbara gestaltar hans svarta monolog mot en vit fond, med mängder av nyanser däremellan.

Över en stig av trasmattor, i sicksack mellan vita tvättlakan upphängda på torkstreck, leds publiken till scenen. Här finns längtan att göra rent och bli ren – det putsas och fejas bokstavligt och själsligt i det hem som Carina Jingrots Signe försöker skapa sig med skurat vitt trä, vit duk och ljusfluffiga nybakade scones.
   Men lakanen är även en påminnelse om att hon som barn kallades för
Pissungen. Att hon måste byta sängkläder varje morgon, eller inte ens fick
lov att sova i lakan, för att hon var sängvätare. Eller så är de, som när de viks undan ett efter ett, ett förebådande av de olika lager av Signe som här skalas fram: utanför- kroppen-upplevelserna när den prostituerade modern lät sina kunder utsätta henne för övergrepp. Det gurglande fnisset hos det störda, utagerande barnet som triggar sig och sin kompis till mord på en fyraårig pojke. Den nyblivna mamman som längtar tills babyn ska vakna och ge henne lugn. Som måste förklara för sin tonåring vem hon är.
   Duvläten, droppljud och stilla muller suggererar stämningar och miljöer, men framför allt är det Carina Jingrots lugna prövande spel som tar dig nära. Med subtila medel, via naturliga associationer, går hon sömlöst mellan olika roller och ger kropp åt ett sammelsurium av röster: mamman, styvpappan, barnet, den unga och vuxna Signe. Mycket lyckas hon få att rymmas i sitt nakna ansikte. Och därtill bjuda på en sexig fängelsemusikalscen som snygg butch i overall och kängor med Elvisjuckanden och darr på överläppen.
   Skrattet behövs för att orka när till och med föreställningen tvekar vid frågan om det är möjligt att förlåta det fasansfullaste brottet. Den löser inte alla knutar, men lämnar dig andäktig.

Maina Arvas

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (2 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

1