Pizzeria Gasolino: Stockholms stadsteater

I en den lilla byn Vännäs, omgärdad av norrlandsskogarna någonstans längs Inlandsbanan, bor wanna-be-italienaren Nick med sin stumma dotter Cora. Nick (Ulf Eklund) driver en kombinerad bilverkstad och restaurang där bilmek och matlagning varvas i en bizarr cross over-mentalitet. Gravlaxen snyggas till med polish, råstekta bildäck står på menyn, rostbekämpning sker i mikrovågsugnen och polenta används som tätningsmedel.
   Dottern Cora, förträffligt gestaltad av en docksminkad Anna Pettersson, har tappat talförmågan sedan hon som barn sett något förskräckligt onämnbart i vedbon, men hon kan sjunga och har fått en svängig sexmannaorkester som handikapphjälpmedel av landstinget.
   Lars Göran Persson är mannen bakom denna halvt flippade show, utan synbart budskap annat än att språket är till för att lekas med och scenen är till för att lekas på. Han spelar själv en ängel i Frank Zappas gestalt och är som sådan utsänd för att kurera Coras stumhet och assistera henne i ett kommande hjältedåd.
   Det här är en föreställning som kryllar av det mesta: raffinerade och ironiska teaterreferenser, skickliga språkknorrar, en uppsjö av musikstilar, ett frosseri i hår, make och kostym samt – inte minst – en oerhört detaljrik scenografi. Pizzeria Gasolino är 100 procent underhållning i ett 200-procentigt format.