Krimradio är en viktig teaterhändelse, för att låna etiketten som Backa teater har börjat använda för att vidga ramarna. Radiomakarna Shang Imam och Malin Holgersson har fört över ett dokumentärt reportage till scenen. Marie Kvarnfjärd, Pia Rydberg och Marie Sandberg sitter där på var sin stol och lyssnar på sina egna, bandade berättelser. Publiken betraktar dem i strålkastarljuset – hur de rör sig försiktigt, dricker vatten, ler lite, tar en rök eller bara vilar blicken i fjärran. Ett enkelt och ganska plågsamt upplägg – inte så mycket för att kvinnorna berättar om hur svårt det är att vara narkoman, utan snarare för att det tycks göra så ont att höra sin egen röst och historia, när andra tittar på. Det är något dubbelt över situationen, som de facto ger tjejerna upprättelse men samtidigt ter sig som en kamp där gråten är en sekund bort.
Att bara höra en röst utan att veta säkert vem den tillhör accentuerar kraften i själva beroendesjukdomen. Det är inte bara upp till individen att ”bestämma sig”. Ändå lastar kvinnorna sig själva tungt, gång på gång. En av dem återkommer till att hon har skadat och förändrat sina föräldrar, medan hennes kamrat skrattar lite skamset åt sin maniska stress som amfetaminist. Detta i skenet av omständigheter som att en av dem tagit droger sedan hon var nio år gammal. Har hon med det utgångsläget verkligen haft en rimlig chans att bli frisk, genom att bestämma sig?
Tanken med Krimradio är att låta människor som brukar skildras av andra komma till tals. Det lyckas man med, trots att fyrtio minuter är en för kort session. Det centrala blir tankemönster och kritik mot en obeveklig, svensk narkotikapolitik. Frågor som varför det blev som det blev får stå obesvarade. Smärtpunkterna ligger kvar på botten. Kanske för att berättarna inte velat eller orkat, vilket som sagt måste vara deras privilegium.
Loading ...
