Riksteaterns djupingavdelning, Riks Drama under ledning av Lars Norén, gör en helt unik satsning när de nu spelar fyra kortpjäser om fackföreningsrörelsens nya roll med utgångspunkt i journalisten Maciej Zarembas artikelserie ”Den polske rörmokaren”. Det socialistiska teaterkollektivet Teatermaskinen samarbetar istället med LO när de iscensätter vad de kallar en essä om arbete, @work.
Resultaten blir diametralt olika. Men brottas med samma grundproblem. Det är svårt att ta så fyrkantigt vardagliga, så obönhörligt konkreta företeelser som arbetstid, strejkrätt och arbetsplatshierarkier och lyfta dem till en konstnärlig, scenisk nivå. Hur man än gör krockar det. Och den enda vettiga strategin är att använda sig av den krocken för att se om det kommer något spännande ur gnistorna.
Teatermaskinen väljer den vägen fullt ut. @work är en rörig, kaosig och alldeles för lång mix av plakatteater, kabaret, performance och postmodernistisk föreläsning. Parodi och allvar i ett sammelsurium av infallsvinklar. Och det finns en poäng i det självrannsakande ifrågasättandet av det egna perspektivet. För att stå på en scen och spela en verklighet som en massa människor, ofrånkomligen ”Dom Andra”, är problematiskt för att inte bara bli en välmenande klapp på huvudet.
Allra finast är det när skådespelarna blir djupt personliga, när dregel och tårar gör ansikten blanka och gränsen mellan privatliv och teater verkar suddas ut. Och det är ganska härligt att se konst med ett så tydligt patos. Ändå går man från nästan tre timmars teatermaskin utan att riktigt fått med sig några nya tankar eller insikter. Som att till och med en grupp som är uttalat vänster inte lyckas vaska fram några tydliga slutsatser ur brottning med den komplexa, nutida arbetsmarknadens villkor.
På Riksteatern har fyra dramatiker, Alexander Ahndoril, Lena Andersson, America Vera-Zavala och Maciej Zaremba själv skrivit varsin kortpjäs, på under en timme, som alla spelas med minimal scenografi och rekvisita. Detta är ett försök att diskutera samhället genom teaterformen, det ska vara flyttbart, enkelt och rakt.
Att hela projektet utgått från Zarembas tydligt fackföreningskritiska artiklar märks i alla fyra föreställningar. Den sammantagna bilden av det svenska facket blir en samling maktfullkomliga, arroganta och främlingsfientliga män. Zaremba själv drar det så långt att han jämför fackföreningarna med nazismen. Ändå är resultatet inte fullt så programmatiskt som det låter.
Även här finns på sina håll ett medvetet förhållningssätt till krocken mellan verklighet och teater. Ahndoril gör en sorts fabel om lojaliteter och desperation bland cementblandare och bygghuttar, Andersson driver sin fackpamp Göran över gränsen för det parodiska. Försök att slingra sig runt det socialrealistiska. Men bäst är ändå Vera-Zavalas Concha tu madre – just för att den faktiskt visar ett stycke tillskruvad verklighet, blir ett sorts vittnesmål från världen där ute, bortanför både scen och salong, och det med en närhet som känns äkta.
Visst går det att även på 2000-talet snacka klarspråk om produktionsvillkor och klassklyftor. Bara man inte ber om ursäkt för det. Underligt nog är det ett bestående intryck av den så tydligt politiska Teatermaskinens föreställning – ett ursäktande, undanglidande: ”nä, nä, vi gör inte plakatteater, se så skojiga vi är när vi sjunger och ironiska är vi också!”. Och samma nervösa plockande, osäkra känsla av att oj, nu gör vi det förbjudna, vilar över Riksteaterns mastodontsatsning ”Den polske rörmokaren”. Som att allt görs med det tunga traumat från det politiska 1970-talet hängande över axeln.
Det börjar bli dags för teatrarna att frigöra sig från plakatspöket. Bli så realpolitiska och socialrealistiska de bara vill, utan att ta hänsyn till vare sig kvalitetsfascisterna eller pk-maffian. Bara så kan teatern bli en arena för ett ifrågasättande av de allra senaste samhällsfrågorna.
Relaterade länkar:
T som i termosteater »
Vad tycker du om plakatteater på 2000-talet? Diskutera frågan här
Loading ...
