Fördjupning [2000-04-17]

Poesi för små öron

På väg in i Målarsalen stötte jag ihop med några glada musiker i pastellfärgade kläder. Det var Åsa Karlberg, Anders Kjellberg och Dries van den Poel, det vill säga gruppen Kokokulör. Några minuter senare spelade de inledningen till Igor Stravinskys Våroffer så att luften fylldes av spänningsfylld förväntan.

Inslagen i den täta och tempofyllda föreställningen – med en ordentligt tilltagen saft och bullpaus – var anpassade för personer med ben fulla av spring. Korta och koncentrerade stycken poesi och prosa illustrerade med bildprojektioner och interfolierade av musik och dans.

”Att skriva dikter är som att måla bilder med orden” sa den unga poeten Pella Lundmark till mig i pausen. Hon framförde sina dikter till egna illustrationer och hennes poesi kan beskrivas som en lågmäld havslyrik. Lågmäld var däremot inte Emilia Browns Hip hop version av ”Här kommer Pippi Långstrump”. Tillsammans med systrarna Denise och Cecilia Gereben visade hon att de unga tjejerna nu är på väg att sluta agera på pojkarnas villkor och i stället håller på att forma sin egen hip-hop.

Pojkar utan kulturarv
Däremot inskränkte sig pojkarnas aktiva medverkan på scenen till att agera charmiga budbärare i ständigt skiftande munderingar. Pojkarnas frånvaro kan ses som en återspegling av en barn och ungdomskultur där det råder stränga tabun för pojkar att vara ”kulturella”. Men den vuxne mannen fanns representerad, både som aktör och som upphovsman. Främst av alla barnpoesins nestor Lennart Hellsing som med sina halsbrytande ordlekar befriat månget barns verbala fantasi. Samma respektlösa fantasi präglade Ulf Starks berättelse ”Jaguaren”. Ett nattligt äventyr suggestivt illustrerat av Anna Höglunds målningar. På natten utspelade sig även Anna-Karin Palms ”Vildvinter” som lästes av Melinda Kinnaman.

Snöleopard på scenen
Och plötsligt uppenbarar sig en av snöleoparderna på scenen! Lite vilsen och förvånad smög den runt under de stora knippena av vita ballonger innan den hittade en väg ut och försvann med ett kaxigt grin. Den ulliga vita kappan gav dansaren Claire Parsons kropp samma odefinierbara form som skapas i ett snöoväder. Hon gav sin gestalt ett rörelsespråk som barnen kunde känna igen sig i, för hos det stora – och farliga – kattdjuret fanns också barnets rörelser.

Grive som prinsessa
Initiativtagare till Stockholms Barnpoesi Festival är Madeleine Grive, ansvarig utgivare för 00-tal (fd 90-tal). Förvandlad till sagoprinsessa inledde hon festivalen med Harry Martinssons ”Daggmasken”. En fascinerande betraktelse över en mycket liten varelse och i det lilla finns som bekant även det stora.

Lena Andrén

Share/Bookmark
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare