”Det var en gång för länge, länge sedan.” Föreställningen Mon lean duhát jagi/Jag är tusen år, ett samarbete mellan Giron sámi teáhter, Dramaten, Beaivváš Sámi Theatre, Norrlandsoperan, Norrbotten Neo och Västerbottens museum, har verkligen fog för sagans klassiska öppningsfras. Någonstans långt uppe i norr möter en grupp samer en ny och okänd värld. Allt är spännande och outforskat. Det här är deras träd, sel och bergsknallar. Himlens stjärnor lyser för dem allena.
Det är ett ordlöst universum där de sex skådespelarna från Giron sámi teáhter, Dramaten och Beaivváš sámi theatre trevande letar efter sitt språk i ett växelspel mellan svenska och samiska. Inledningen är en poetisk pärla där alla delar hör i hop i ett stort gemensamt längesedan där Svante Henrysons luftiga kammarmusik fångar begynnelsens oförstördhet och Elle Sofi Henriksons suggestiva koreografi skapar en känsla av urtid och sagans magi.
Också nästa stopp längs med samernas 1000-åriga historiska axel – 1300-talet och den nyfrälsta samiska kvinnan Margareta (Leammuid Biret Rávdná ) – engagerar och berör. Genom hela den svenska hierarkin vandrar hon i hopp om att kyrkan ska skicka en missionerande präst till Lappland. Utfallet blir magert; Margareta får återvända lottlös tillbaka hem.
Berättelsen om Margareta har samma poetiska styrka som inledningens begynnelse, här fungerar verkligen symbiosen mellan dans, musik, teater och ljusdesign. Andra aktens nedslag i 1600-talets häxjakt på samer och rasbiologins 1900-tal, däremot, har inte alls samma genomtänkta stringens. Dansen och musiken ersätts av en mångordig pladdrighet och istället för scenkonst blir Mon lean duhát jagi/Jag är tusen år plötsligt en mässande historielärare som vill fortbilda och undervisa.
En intressant och viktig historielektion visserligen, men knappast teater. Kanske har ensemblen känt sig friare i förhållande till de första 500 åren av den samiska historien? Den del av historien som berättas med hjälp av hällristningar och arkeologiska fynd snarare än museala arkivhandlingar?