Han är läkare, hon kronprinsessa. Deras kärlekssaga är lång och oförlöst. Den guidade visningen till den italienska villan San Michele på Capri börjar redan utanför Byteaterns scenrum med Axel Munthe (Lars Sonnesjö) själv som värd. Väl på scenen skissas villan fram med hjälp av scenografen Ann-Karin Myklebostads enkla spaljé. Flera i publiken kan förstås också åkalla minnen från verkliga besök på platsen, inklusive viss stumnad i benen efter promenaden uppför den 777 steg långa feniciska trappan som leder dit från Marina Grande.
Det är hit, fast knappast via trappan, kronprinsessan Victoria (Susanne Gunnersen), gift med tenniskungen Gustav V, kommer för att söka bot för sin lungsjukdom. I den mångbegåvade Munthe får hon inte bara en livmedikus; de båda förenas också i gemensam kärlek till musik och djur, trots sina diametralt motsatta politiska utgångspunkter – något som bland annat tar sig uttryck i ett våldsamt gräl rörande unionsupplösningen med Norge.
Ja, det är delvis en historielektion vi får ta del av, då Lars Sonnesjös pjäs Lockfågeln berättas med enkla medel men skådespelarmässigt rätt så stordramatiska åthävor. Susanne Gunnersen gör Victoria med röstmässig pondus och naturtrogen hosta, Lars Sonnesjös Munthe är den livfulle, humanistiske och spirituelle läkaren – båda klädda i ljust linnetyg. Ett svenskt arv efter deras (eventuella) kärlekshistoria ståtar fortfarande på andra sidan Kalmarsund – Victoria lät bygga sommarslottet Solliden med San Michele som förlaga.
Föråldrade familje– och hovkonventioner spökar och det är i vissa fall ett stelbent och konventionellt drama vi beskådar, men mellan raderna ryms också poesi och längtan. Understundom lyckas Sonnesjös text och Karin Parrot Jonzons regi skapa en svärmisk bubbla åt de två åldrande gestalterna på scenen, ett eget rum i världen där de kan vara sig själva bortom yrkesrollerna, ett rum som gör det möjligt att upprätthålla ett band trots att åren som går mellan deras möten är många. I det rummet är konsten betydelsefull – Victorias flitiga fotograferande, Munthes byggnadskonst och framför allt den suggererande musiken – ofta Franz Schubert.
I slutscenen förvandlas Lars Sonnesjö till dockspelare och framför ett gaggigt spel mellan Bodil Göranssons porträttlika marionetter V-Gurra och Munthe – en rar och rolig epilog till ett för det mesta trivsamt drama.
Loading ...
