När en poet börjar bli lite till åren kommen brukar hans eller hennes förlag ge ut de samlade dikterna – gärna i pocketupplaga. Nu gör Wahlström & Widstrand det med Katarina Frostenson, men inte för att hon är till åren kommen eller för att man vill göra bokslut, utan för att hon är en ständigt aktuell och populär författare med läsare även bland unga. Alexandra Coelho-Ahndoril har läst.
Dikterna i boken spänner över två decennier – från Rena land (1980) fram till Korallen (1999). Urvalet har Frostenson själv gjort, något jag ställer mig en smula frågande till. Jag vet inte om författare själva bör välja bland sina egna texter. Ofta blir det ett intressantare urval när någon annan gör det.
Dessutom tycker jag att det är synd att det bara är poesin som kommit med i urvalet och inte dramatiken. Hennes pjäsexperiment handlar ju mycket om att använda poesin som dramatiskt verktyg. Den särpräglat poetiska och egenartat odramatiska dramatik som Frostenson har gjort sig känd för kunde gott ha tagits med i en sådan här volym, då den så att säga ställer ordet på scenen, prövande och samtidigt orörligt.
Text som färdas genom tiden
Det är väldigt intressant att läsa en poet vars text färdas så här genom tiden. Och det är uppenbart hur lätt dikter åldras. Någonstans känns det bra att de gör det. Det tyder på att de inte kan friställas eller slippa skärskådning från tid till tid, och det gör dessutom själva tiden synlig. Det underliga är att man kan svära på att de tål tidens tand om man läser dem just i det ögonblick de befinner sig på rätt plats i tiden. Men när man går tillbaka till poesi man bara några år tidigare läst och ansett vara tidlös är det slående hur ofta man finner den tillgjord, omodern.
I detta urval tycker jag mig skönja inte bara tidens väg utan även vissa ämnens väg genom författarskapet. Här finns förbehållslösa kärleksdikter, såväl som bittrare ord om kärlek och beroende. Den för Frostenson karakteristiska krängningen av diktvärlden blir alltmer uttalad: det som nyss varit fyllt av nåd och harmoni kan i en och samma dikt bli bittert, förfärligt och kantrat.
En poetisk obehaglighet
På samma sätt tätnar dikternas form: de tidiga är spretigare och känns yvigare. Kanske går Frostenson in i ett allt större beaktande av mellanrummen, avstånden mellan orden och tystnaden? Mycket tyder på det. En god avsikt för poeter är att låta mycket vara osagt. Den skira balansen mellan sagt och osagt kan betyda allt för en dikt.
Som alltid när poesi talar, uppstår en liten obehaglighet. Det är samma obehaglighet som Frostenson har tagit med sig in i sina dramer. Eller om det faktiskt är dramerna som befruktat poesin:
”Den första akten börjar med språk i mörker. Sedan, måste/de börja tala. De måste alltid börja tala, det är villkoret/Villkoret – är sorg/
(ur dikten ”Scen” Joner, 1991)
Loading ...
