Den kanadensiske koreografen Benoît Lachambre är en favorit i repris för Cullbergbaletten eftersom hans JJ’s voices från 2009 fortfarande framförs av kompaniet. Men Lachambre tar inte det säkra för det osäkra och upprepar samma koncept som i JJ’s voices. Istället utmanar han med ett verk som mer för tankarna till en installation med dans än en traditionell dansföreställning. Likheten mellan de båda verken är att Lachambre skickligt fogar samman de disparata delarna i High heels too till en poetisk helhet som suger tag i betraktaren.
Kompositören Hahn Rowes meditativa musikväv drar in publiken i föreställningen och hjälper den att följa med i skeendet på scenen. Korta scener som utspelas i och omkring den installation som tar en stor del av scenutrymmet. Konstnären Laurent Goldring har skapat en stor kvadrat av långa vita silkesskimrande snören som likt tunna draperier rör sig i luftdraget från dansarnas kroppar. Trots sin efemära kvalité får de en oväntad massivitet när de samlas samman av Gesine Moog i ett suggestivt solo med starka sensuella inslag.
Goldring har med hjälp av kostymören Alexandra Bertaut skapat konstverk i ljust trä som också fungerar som högklackade skor (… high heels too). De mest skolika av dessa bär Adam Schütt som rör sig så strikt elegant att han för tankarna till en ballerina på tå eller en modell på en catwalk. I kontrast till detta låter Lachambre Jac Carlsson och Mirko Guido genomföra en duett i det anarkistiska gränslandet mellan balans och obalans. I fingerskor. Bertaut har också skapat dräkter som förändrar upplevelsen av dansarnas kroppar, till och med upplöser kropparnas gränser.
High heels too är en poetisk lek med samspelet mellan kroppen och allt det som bidrar till att förändra dess ursprungliga form, eller om man så vill, en betraktelse över människans besatthet av att förändra sin identitet.
Loading ...
