Det är inte så ofta man ser en scengestaltning som är bättre än sin text. Men när Jörgen Dahlqvist och Teatr Weimar tar sig an Irena Kraus Stirraren, blir det just så.
Kanske för att upplägget är så weimarskt: kärlek och död, som en antik tragedi, och en enda röst som uttrycker allting med språk och gest.
Men svängarna är betydligt vildare än som brukar vara fallet på lågmälda Weimar. Rikard Lekander spelar expressivt med imponerande brett register: från viskande gråt till stormande skrik.
Hans rollfigur Neno splittras sönder av blixtsnabba kast mellan klok eftertanke, fladdriga infall, dum inbilskhet, glödgat raseri och tindrande förälskelse. Det blir många, motsägelsefulla och fragmenterade sidoperspektiv på gestalten.
Till musik av så olika storheter som R.E.M., Lena Ph och Kent, berättar 15-årige Neno om sin förälskelse i något år äldre Sandra. Båda är uppenbarligen lite udda och utanför, och det är ung kärlek med förhinder.
Huruvida det är kulturkrock – Neno har iranskt ursprung – och Romeo och Julia-stuk är ett oviktigt sidospår. Det som gestaltas är det pubertala kaoset, det fullständigt omöjliga projektet i att ta ansvar för kärleken och för den älskade när man är väldigt ung och labil. När man knappt kan ta ansvar för sig själv.
Neno har uppenbara problem med impulskontrollen. Och med tjocka lager glittrigt ögonsmink och cowboyhatt är han både liten pojke och partykung samtidigt. Men det är heller inte huvudsaken. Det handlar om modet – eller bristen på mod – att älska.
Stirraren – en kärlekshistoria är barn och ungdomsteater som tar sin publik på största allvar. Och som kräver samma respektfulla allvar i gengäld.
FAKTA OCH LÄNK
Stirraren – en kärlekshistoria går upp på Unga Dramaten på Elverket i Stockholm den 8 oktober.
Loading ...
