Pontus Plænge lyfter fram det politiska i Hamlet – hur makt korrumperar och hur vi alla påverkas av samhällets strukturer. Prins Hamlet håller fanan högt, genomskådar allt mygel, men är långt ifrån fläckfri själv.
Kostymerna plockar upp renässansdetaljer som stora kragar och puffbyxor, medan vridscenen är avskalad. En associationsrik kreation som för mina tankar till både slottstorn, fartyg, Shakespeares Globe-teater och faktiskt också underredet på en krigstanker.
Plænge har gjort Hamlets förtrogne och vän, Horatio (Per-Johan Persson), till berättaren. Det är han som inleder föreställningen, med direkt tilltal till publiken. Och förvarnar om vad som komma skall: hämnd, våldsdåd, kärlekskval, falskspel, intrigmakeri… Hamlet får ju av sin fars vålnad (Liselott Lindeborg) i uppdrag att hämnas. Fadern har förgiftats av sin bror, kung Claudius (Patrik Voight), som hastigt därpå har gift sig med Hamlets mor, Gertrud (Monica Wilderoth). Med jämna mellanrum tar Horatio fram sin skrivmaskin och knattrar ner historien, skapar ögonblick av distans i det ödesdigra förloppet.
I vissa scener har Plænge valt att låta de manliga skådespelarna gestalta kvinnor, kutym på Shakespeares tid, men också vice versa. Liselott Lindeborg ger rollen som vålnaden barskhet och tyngd och ackompanjeras av hotfulla väsljud från olika håll i salongen. När Lindeborg sedan dyker upp som Teaterkungen i det muntra teatersällskapet – som under sitt uppspel för hovet hjälper Hamlet att avslöja Claudius – får hennes dubbla roller en oväntad poäng.
Det som framför allt lyfter föreställningen är ensemblen, med Krister Kern i spetsen, även om det på enstaka ställen förekommer aningen överspel i de mest laddade scenerna. Kern lyckas tveklöst levandegöra prinsens existentiella monologer och förankra dem i oss. Han har något ungdomstrotsigt över sin gestalt, kanske mer än ångestdrivet. Caroline Harrysons Ofelia sticker också ut med sin charmiga sturskhet, även i scenen när hon har förlorat förståndet känns hon stark. Likaså Monica Wilderoth, som drottningen, övertygar med sin ståtliga pondus.
Ensemblen förvaltar de humordrivna scenerna väl, som den med dödgrävarna, men också de tragiska. Slutklangen är olycksbådande. Kung Claudius är visserligen undanröjd, men den nye härskaren Fortinbras (William Wahlstedt) leende ut mot publiken är minst sagt stelt. För att inte säga iskallt.
Loading ...
