Den politiska teatern ifrågasätter teaterkonventionerna mer skoningslöst och rastlöst än på länge: gestaltningsillusionen, suggestionen, den teatrala lögnen. Som Richard Turpins Mittens rike på Göteborgs stadsteater. Som Teaterrepublikens dokufiktion Jimmie Åkesson. Och nu Teatr Weimars In memoriam to Identity.
Denna den fjärde delen i Weimars undersökning av det nya Europa är en idépolitisk och filosofisk roadmovie som skakar om, en diagnos på krisen som blandar postmodernismens hjältar Friedrich Nietzsche, Maurice Blanchot, Roland Barthes och Jean Genet med Karl Marx och kapitallogiken. En rejäl dos feministisk identitetspolitik tillhandahåller slutsatsen: att kreditkrisen och utarmningen beror på patriarkatets prerogativ, och att lösningen för individen är att kliva ut ur sin identitet och enbart bli ”text”.
Här finns mängder av sammanblandade popkulturela referenser – Disney, När lammen tystnar, Michael Jackson, punkmusik. Texten placerar hela underhållningsindustrin och konsumtionshedonismen i den urskillningslösa skottgluggen. Distanseringsgreppen – återberättande, utpekad representation – kan stundtals bli övertydliga. Som när teamets realtidsvideo ger berättelsen en scenografi i dockskåpsformat. Berättarens kropp och röst räcker nämligen i allra högsta grad till i sig själv.
Det är Nils Dernevik som ger denna ungdomligt anarkistiskt aggressiva men något ostyriga text dess skärpa. Man vill använda uttrycket stort skådespelargenombrott. Dernevik är obeskrivligt intensivt närvarande i alla textens mer eller mindre groteska talande gestalter, otyglade blixtsnabba kast, växlande stilnivåer, oförutsägbara referenskast. Han behåller den perfekta sceniska kontrollen genom alla utspel, i textrepresentationens kaos. Mäktig man eller maktlös kvinna, seriefigur eller EU-politiker, punkrockstjärna eller bara iakttagande vittne: han är ständigt föreställningens epicentrum.
Loading ...
