Förra veckan hittade journalisten och aktivisten Oleg Bebenin död i sitt sommarhus i det politiskt instabila Vitryssland (som fram till 1991 var en del av Sovjetunionen). Det finns anledningar att tro att det rörde sig om ett politiskt mord. Händelsen sätter ett nytt ljus på fallet Anna Politkovskaja, den ryska, regimkritiska journalisten och människorättsaktivisten som brutalt sköts till döds utanför sitt hem i Moskva 2006.
Som av en händelse spelas nu en pjäs inspirerad av Anna Politkovskajas liv på Stockholms stadsteater, skriven av en framgångsrik och västerländsk, dansk författare, Hanne-Vibeke Holst. Så är den också mycket politiskt frispråkig, en demokratisk rättighet som inom parentes snart Sverigeaktuella Belarus Free Theatre från Vitryssland, som Oleg Bebebin hade kopplingar till, bara kan drömma om.
Ämnet yttrandefrihet är med andra ord högaktuellt, men tyvärr blir det konstnärliga resultatet på Stockholms stadsteater inte helt optimalt, en problematik som troligen har sin grund i manuset som alltför mycket vacklar mellan det privata och politiska. För vad Hanne-Vibeke Holst ger är ett personligt och feministiskt porträtt av kvinnan och privatpersonen Anna, eller Nina Krasnova som hon heter i pjäsen. Hennes slitningar mellan jobb och familj, verklighet och hängivenhet, vilket givetvis är intressant. Men av någon anledning tar det udden av Politkovskajas politiska gärningar istället för att förstärka dem.
Ett annat problem som ensemblen brottas med är rummet. Scenen känns helt enkelt för stor och opersonlig. Ett kammarspel på en mindre scen hade förmodligen viskat fram det viktiga budskapet mer intimt och gripit tag i publiken på ett annat sätt än det gör nu.
Varför Nina Krasnovas syster gestaltas som en västvänlig bimbomaterialist (Lena B Eriksson) och mannen (Niklas Falk ) som en rysk bimbovodkaalkoholist är två andra frågetecken som förmodligen ligger i regin. Det skapar bara en glatt yta åt spelet som replikerna vilset glider runt på utan att finna fäste. Och någonstans där tappar också publiken fokus på spelet.
Ljuspunkter är ändå Katarina Ewerlöf som verkligen brinner och övertygar i sin roll som den idealistiskt drivna Nina Krasnova. Liksom Etienne Glaser på ett minutiöst sätt lyckas förmedla minsta mimik i den komplexa President Lupkins ansikte, förstärkt av en storbildsskärm i fonden. Även om han har fått alltför långa textpartier att avhandla.
Vi får hoppas att det var premiärkvällens flera på varandra olyckliga utomliggande omständigheter, trilskande mikrofoner och astmaanfall i publiken, som var orsaken till den lätt trötta stämningen på scenen. För det här en viktig pjäs som bör ses av alla med intresse för yttrandefrihet och demokrati.
Loading ...
