Vad kan man återge på en scen, och hur? Våldtäkt på barn, kvinnomisshandel, barnamord? I sin uppsättning av Noréns pjäs, på Betty Nansen Teatret i Köpenhamn under den engelska titeln Anna Politkovskaja in memoriam, har regissören Vibeke Bjelke valt att gå väldigt nära gränsen, med barnskådespelare och brutalt våld inför öppen ridå.
När Lars Norén själv regisserar sin fransk-belgiska ensemble i uppsättningen som nu turnerar i Sverige med Riksteatern, blir det – föga förvånande – mer stiliserat.
Huvudhandlingen kretsar kring en nerknarkad prostituerad kvinna, hennes hallick/dilare/sambo och hennes son med en annan man. Att säga att historien är svart är en underdrift: detta är människor på förnedringens absoluta botten, ett posthumant tillstånd där det enda de har att sälja inte är sin arbetskraft utan sina kroppar. De är berövade alla förutsättningar för mänsklig värdighet och rättvisa.
Platsen är vagt postsovjetisk och ett krig har nyligen utspelat sig nära orten där spillrorna till mänskliga existenser drar sig fram.
Bjelkes uppsättning är brutal men också esteticerande på ett sätt som ligger inom den, så att säga, vanliga politiska teaterns tradition. Norén själv däremot, svingar genom stiliserad tonlöshet och en annorlunda slutscen upp rollfigurerna på en sakral nivå. Belysande är att när en blind flicka, representerande oskulden, dödas som ett fullkomligt meningslöst slaktoffer på den totala brutaliseringens altare, låter Norén de övriga rollfigurerna samlas runt hennes kropp och markera hennes martyrium genom att brista ut i en hymn.
Det finner jag vara snudd på religiös kitsch. Svältens fullständiga desperation och dehumanisering är varken vacker eller helig. Men pjäsen har även ett arkaiskt, närmast antikt drag. Främst bärs det av några sidogestalter: en man som har sin sons avhuggna huvud i en väska, för att kunna ge hela hans kropp en rättrogen begravning i hembyn. En gammal officer, som är den ende som visar en smula anständighet, men som upprepar: ”Varför är inte du död, varför är inte jag död”.
Norén verkar spela med olika perspektiv. Ett som fördömer den västerländska inställningen att utfattiga människors kroppar kan köpas som handelsvaror, även barn – kund är en engelsk biståndsarbetare. Ett som lite vagt kritiserar det postsovjetiska, antidemokratiska kaoset. Och ett tredje perspektiv som just försöker finna det arkaiska, tyvärr tid- och gränslösa, i den absoluta nollpunkt där fortsatt liv framstår som mera outhärdligt och utsiktslöst än döden.
Bjelke är råare, rakare och entydigare, medan Norén själv verkar osäker på vad han egentligen vill med detta drama. Kanske är det därför det känns som om texten saknar adressat. Man sitter och längtar efter mera konkretion och färre religiösa övertoner i Noréns något diffusa uppsättning.
Pjäsen är bilder av dehumaniserade, avciviliserade människor som slungas ut i ett stort mörker. Dramatikern Norén verkar inte rädd för detta den absoluta hopplöshetens mörker.
Men regissören Norén gör slutscenen till en pietà, i stark kontrast till Bjelkes betydligt mera oidipalt oåterkalleliga slut. Dramatikern Norén är skoningslöst hård, medan regissören verkar söka efter försoning.
Länkar
Riksteatern
Betty Nansen Teatret
Loading ...
