Det börjar som en tittutlek bakom sammetsdraperade, multifunktionella tältkojor. Två manliga dansare smyger fram medan två av de kvinnliga dansarna på engelska reciterar en avskedsscen ur Monteverdis Poppeas kröning (L’incoronazione di Poppea). Inget kunde vara mindre högtravande, samtidigt som det är mycket respektfullt utfört.
Därefter dansas skisserat, med såväl eleganta klassiska referenser som gymnastiska rörelser (hand- och huvudstående, hjulningar och akrobatiska poser) historien om hur kejsar Nero förvisar sin hustru för att istället äkta sin älskarinna, den sköna Poppea.
Operanörden har säkert hur roligt som helst åt listiga fritolkningar, som exempelvis att byxrollen fått moderna shorts medan kvinnorollerna stereotypt bär förkläde respektive kaninsvans. Att den nykomponerade ljudbilden som bryter av den vackra barockmusiken har inslag som påminner om pingpongbollar som skjuts ut från ett dammsugarrör och kan tänkas illustrera maktspelet men också mycket, mycket långsökt och underfundigt skulle kunna associeras med fraseringen av namnet Poppea.
Det dödliga allvaret i den antika historien avdramatiseras ytterligare genom befriande ölburkskastning från tältkojan – men gör sig ändå påmint genom en otroligt stark och helt operamässig, dramatisk knivscen.
Ur den ensemblestarka och befriande humoristiska leken med klassikern tittar nya berättelser fram som, med rötter i sin samtid, överbrygger tidsglappen från antiken och barocken till en diskussion om makt utifrån könsroller som vi ofta ser på dansscenerna, men gärna skulle se mer av i operans värld.
När dansen kan förhålla sig så här distanserat, borde också operan kunna göra det. För Ingun Bjørnsgaard bevisar här att det finns alternativa vägar för Monteverdi än de gamla upptrampade, tänk bara om hon haft operasångare och barockorkester med på scenen också…
Loading ...
