Dansens Hus ger november en stilfull inledning genom att för första gången visa ett verk av den franske koreografen Rachid Ouramdane. World fair hade premiär i Annecy i Frankrike i maj i år och har därefter turnerat i Europa och Nordamerika.
Ouramdane har varit verksam som dansare och koreograf sedan mitten av 1990-talet. Hans verk kan beskrivas som konceptuella montage vars syfte är att sudda ut gränsen mellan dans och dokumentär för att synliggöra det osynliggjorda.
Pretentiöst kan tyckas, men faktum är att det är exakt vad som händer redan i inledningen av World fair.
Orörlig som en svartklädd skyltdocka står Ouramdane på en roterande skiva. När den roterande skivan stannat och han har klivit ner på golvet, och det monotona bakgrundsljudet har ersatts av en metronoms taktfasta tickande, tar han av sig den svarta skjortan.
Helt oväntat för den exponerade överkroppen in en mänsklig kvalitet i föreställningen, vilket får mig att tänka på Charlie Chaplin-filmen Moderna tider. Det är som om jag redan nu inser att den här individen, trots sina till en början mycket strukturerade energifyllda rörelser inte har mer möjligheter att påverka sin situation än Chaplins arbetare.
Makten finns inte i den muskulösa kroppen. Makten finns i projicerade foton av märkliga och aningen skrämmande ansikten. Och i den roterande enorma lampan som, när kameran som sitter monterad på den kopplas på, blir en symbol för övervakningssamhällets ”storebror”. I en drömlik del av föreställningen dansar Ouramdane duett med den svävande lampan som om han försökte beveka den, eller behärska den.
Utan tvekan är World fair en dystopi, men den har paradoxalt nog en positiv energi som får mig att lämna föreställningen med samma känsla som jag får efter en feelgoodföreställning.
Kanske orsakas det av Jean-Baptiste Juliens lyhörda livemusik som fördjupar upplevelsen av skeendet, kanske orsakas det av något helt annat.
Loading ...
