Deltagandeteater kallas det när Teater Halland iscensätter text av Federico Garcia Lorca, Jacques Derrida och William Shakespeare, tillsammans med amatörer på ovanliga spelplatser.
Premiären av Starfish äger rum i Halmstads rådhus. Sedan ska man uppträda ibland annat ett köpcentrum, ett vattenkraftverk och en fabrik. I rådhuset spelar man i självaste plenisalen. Med sexton amatörskådespelare och en kör på fyrtio personer uppstår det demokratiska fenomenet att antalet deltagare är lika stort som publiken.
Själv sitter jag mitt i kören, som reciterar ur Jacques Derridas identitetspolitiska dekonstruktion av marxismen, Marx spöken från 1993. Ibland i stämmor, som en koral, men också stötvis obetonat. Derridismerna – ”denna närvaros ickesamtidighet med sig själv” – låter ovanligt skrattretande i denna form.
Men det börjar med öppningsscenen ur Hamlet. Det handlar alltså om spöken. I sjöstjärnans mitt finns Federico Garcia Lorcas ungdomstext Skuggorna, en surrealistisk, rolig, ironisk och vacker fantasi om virrande själar som mellan olika inkarnationer vistas i en trädgård. Likt en antik akademi utvärderar de sina erfarenheter av livet efter detta.
Precis som med Teater Hallands tidigare Lorcauppsättning Om kärleken är detta första gången texten uppförs. Den är också Starfishföreställningens behållning, även om det är förfrämligande märkligt att de professionella skådespelarna läser före och amatörerna upprepar vad de får höra genom hörlurar. Däremellan läser skådespelarna, i olika positioner i rummet, synopsis till Alfred Hitchcocks Vertigo.
Dessutom visas beskrivningar och scenanvisningar på demonstrationsplakat. Det är bedövande tråkigt. Alltsammans slutar med konceptualism: en föreläsning, ursprungligen av en amerikansk matematiker, om nördarnas favoritutopi: den stora ”singulariteten”, då artificiell intelligens uppstår spontant när alla datorer börjar samarbeta autonomt. Spöket i maskinen med andra ord.
Anders Paulins intention, postdramatiskt iscensättande av text, är god. Förarbetena till projektet andas nyfikenhet och upptäckarglädje. Men föreställningen själv förmedlar mest stel och trist abstraktion. Den blir en överspänd demonstration av postdramatisk teknik snarare än ett konstverk i sig. Lorca hade klarat sig utmärkt utan singulariteter.
Loading ...
