Att med båda händerna sträcka en blombukett mot någon framför sig är en fin rörelse. Som kan orsaka stark rörelse. För gör man det från ett podium mitt i stan, stillastående i en mer än en halvtimme, är det lätt att bli darrig.
Och just detta lätta darr bland blombladen skapar känslan av allvar och närvaro och ”viktigt” som gör att jag själv blir skakis av att se på.
Blombuketten hölls fram med anledning av att det i går var början till slutet för Giessensyndromet. Då inleddes nämligen den festival på Kulturhuset i Stockholm som utgör la grande finale på det projekt som Perfect Performance ägnat hösten åt: att sprida scenkonst – och tankar om scenkonst – från Giessen.
Giessen? Ja, staden utanför Frankfurt där skolan ATW ligger, den teaterskola som utbildar de just nu fräckaste inom tysk samtidsteater och performance. Enligt scenkonstplattformen Perfect Performance, som spårade sina favoritnamn som René Pollesch, Rimini Protokoll, Gob Squad, She She Pop, Otmar Wagner och Showcase Beat Le Mot till just Giessen. Och bjöd hit skolan för en svensk frossa i tysk postdramatisk konst.
Det är därför jag sitter på en stol framför bukettmannen vid Sergels torg och lyssnar på hans berättelse i hörlurar. Han och de femton personer som står uppradade och håller upp en fotboll, Hermann Hesses Siddharta, ett förstoringsglas, en levande hund, en grästuva … ingår alla i Jules Buchholz verk Beloved the one who’s sitting down. I vilket deltagarna står och håller upp symboler för något som de tror på så länge de orkar. Stå upp för det man står för helt enkelt.
För mig handlar det mest om kontakt. Nu kanske jag fastnade lite vid just den darrande blombuketten och tankarna om ”commitment” och ”connection” som surrade i lurarna. Men också vid hur fint det är att se den artiga men försigkomna svenska performancepubliken byta stolar och hörlurar med varandra, lite blygt titta snett framför sig istället för rakt på den person vars tankar de avlyssnar (själv vill jag inte riktigt erkänna att jag är glad för att blombuketten omöjliggör ögonkontakt). Det blir intimt mitt i city.
Dessutom får jag göra vad jag vill med verket. Något ditåt säger i alla fall ATW:s rektor, kompositören och regissören Heiner Goebbels, under sin efterföljande föreläsning ”Anything which not is a story could be a play” inne på Kulturhusscenen Kilen. Gertrude Stein-citatet passar bra för någon som vill prata om nya former av samtida teater. Former som slår bakut och sparkar av sig det traditionella kravet på narrativt fokus.
Även om han kanske pratar mer om sina egna verk än om utbildningen på ATW får man en bild av konstmakandet Giessenstyle som demokratiskt, formexperimenterande, med synen på de teatrala teknikerna som en kreativ verktygslåda och publiken som den egentliga platsen för konstverket. Det är i mig det händer, det är jag som väljer.
Kanske var det inte alls slutet som den här kvällen var början på, utan tvärtom. Början på början för Giessensyndromet även här? För kunskapssuget som Perfect Performance-gänget uppenbarligen vill stimulera till susade milt och stadigt bland föreläsningsbänkarna. Och det lär väl susa vidare genom resten av festivalen – som bjuder på bland annat Woyzeck som experimentell radioshow, Franz Kafka, seminarium med studenter från ATW och avslutningsfest.
FAKTA
Scenkonstfestivalen Giessensyndromet anordnas av scenkonstplattformen Perfect Performance och pågår på Kulturhuset i Stockholm till och med den 25 september.
LÄNKAR
Perfect Performance
Kulturhuset
ATW, Institut für Angewandte Theaterwissenschaft i Giessen
Heiner Goebbels webbplats
Loading ...
